100 mil på 48 timmar!

Jag fick ett fikabesök en eftermiddag.
– Du! Vill du åka på en roadtrip med mig?
– Javisst, när åker vi?
Det var Fröppen som ställde frågan och vi kollade lite och kom överens om att onsdag, då skulle det åkas!

Själva resmålet var Njupeskärs vattenfall. Det är Sveriges högsta fall, och när man nu under sommaren åkt omkring och tittat på saker så…varför inte?
Vi rullade från Karlstad runt 8:30 och hade kommit överens om att ta det lugnt upp och ta en och annan avstickare från rutten om lusten föll på. Jag hade sett ut ett par värmländska kraftstationer inne i tiomilaskogen norr om Hagfors. De såg lite intressanta ut på Google Maps och jag ville titta närmare. Ett låg i Gustavsfors och ett vid Nainsdammen. Varför de intresserade får ni se på bilderna nedan, men de saknade helt naturligt vattenfall, så mycket kan jag avslöja.

Vägen över skogen – från Hagfors till Malung – var helt okej för att vara i skogen…ända till då vi nådde gränsen mot Dalarna. Där tog asfalten slut så det blev åtskilliga mil på grusväg innan vi kom fram till asfalterad väg igen i höjd med Yttermalung.
Färden gick sedan vidare mot Särna via Sälen, och vi hann även med att hastigt svänga av vägen för ett gammalt stenbrott.
Väl framme vid vårt B&B så beslutade vi att ta vattenfallet samma dag. Tiden var gynnsam och vädret var bra. Inte så att man svettades ihjäl i temperaturen, men det skulle komma senare…fast inifrån.

Vägen till Njupeskär går via det pigga stället Mörkret. Vyerna när vi åkte upp och nerd för bergen var hisnande vackra, och bättre skulle det bli. Promenaden mot fallet började lugnt. Fina spångar över myren gav intrycket av en lätt promenad. Det sket sig efter ett tag kan man säga. Stigningarna började bli ganska påfrestande för dessa två värmländska kolosser som vandrade fram i terrängen. Men skam den som ger sig. När flåset väl var uppe var det inga problem, och belöningen när vi kom fram var stor. En mer än mäktigt naturupplevelse som är svår att beskriva med ord. Man får nog ta sig en tur om det ska bli tabart. Det finns såklart bilder längre ner, men det ger inte upplevelsen direkt rättvisa.

Efter återkomst till Särna (några mil bort) så blev det kvällsmat på den lokala pizzerian. Medtagen påse inmundigades på balkongen till rummet innan vi fann för gott att lägga ner ryggen och vila över natten.

Hemfärdens rutt var uppe för diskussion redan dagen innan. Skulle vi ta vägen över fjället och in i Norge, eller skulle vi ta en annan väg. Fröppen tyckte vi skulle ta en sväng upp mot Idre som låg 30 km bort och sen vidare mot Sveg. Jag köpte planen och vi var iväg. Strax utanför Särna ligger Särna Skans. I försvarets bok heter den Skans 211 och det är, om man har intresse för sånt där, en mäktig upplevelse som ger en ett hum om beredskapen under andra världskriget och en hotande tysk invasion över bergen. Se gärna klippet nedan för att få en större bild av det hela.

Vi tog sats upp i bergen och möttes ganska snart av renar, renar och lite till av den sorten. En mysig stund ändå, att kunna sitta  bilen och se djuren helt iskallt knalla förbi på snudd på tabart avstånd. Vyerna blev bättre och bättre, och när vi nådde Lofsdalen åkte vi upp på fjället och bilens höjdindikator visade att vi närmade oss de tusen (meter över havet).

Sveg var nästa anhalt där det också blev lunch på Sibylla. Det blev också ett mindre palaver vid macken efteråt. Vi skulle tanka, och framför oss i kön stod en bil med turister från ett land långt österut. Dessa hade noll bråttom, trots att vi stod och väntade. Det plockades i bagageluckan och det hämtades vatten osv. Chaufför Frödin fick då en liten svallning och hängde sig på tutan, varpå ekipaget rullade undan. Han kom dock tillbaka tämligen snabbt.
– Skulle du inte tanka, frågade jag.
– Äh, det var ingen diesel i den här pumpen.
Det var varken första eller sista gången jag skrattade så tårarna rann den här resan.

Vi rullade söderut mot Orsa där det blev ett besök i rovdjursparken. Mer vyer än djur kan man ändå tycka. Men det är klart, om jag vore en varg skulle inte jag heller komma fram och visa mig för en massa barn som skriker hejdlöst utan att en enda förälder ens reagerar.

Färden fortsatte söderut, och det beslutades om fikastopp i Mora.
– Det är bara ett par mil mellan Orsa och Morsa, sade Fröppen.
Ni som känner honom vet att det ibland kommer en och annan “säj” och det var många den här resan.

Det började för övrigt redan innan vi lämnat stan på onsdagen. Det var tydligen bra att kunna “longitud och attityd” när det gällde navigering. Eller när skylten sade “Staffansgården” och det blev “Saffransgården” istället…

Via Klarälvdalen hittade vi hem till slut, och efter 100 mil på 48 dagar är man lite mör i både kropp och knopp.

Och Magnus…tack från hela mitt hjärta för ditt fantastiska initiativ. Tack för att jag har fått uppleva 48 timmar med både naturintryck och skrattkramper. Jag tar med mig de här dagarna kärt i minnet. Sluta aldrig vara du!

För er som orkat ända hit kommer det nu en hög med bilder. Många skyltar, men de är i kronologisk ordning så det kanske går att få ett hum om rutten vi åkt.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: