Allt sedan 1979 har jag varit fäst vid den rödvita klubben i norra London. Jag har fått uppleva både tröttsamma förluster och galna glädjeyttringar vid stora segrar – en del av dom på plats i London eller på annan plats. Men det har hänt – eller inte hänt – grejer…
På senare år så har det dock varit aningen si och så med kontinuiteten på plan.
Det har ramlat in ett antal FA-cuper och det ska aldrig förkastas. Denna anrika turnering har en stor status i England och som det är just nu innehar Arsenal rekordet för antal vunna titlar.
Men det är alldeles för länge sedan man slutade högst upp i tabellen efter 38 matcher. Och försöken har varit många, och en del ganska nära. På senare år så har man dock avtagit kraftigt som potentiella kandidater och resultaten och insatserna har varvats mellan stordåd och rent patetiska förluster.
Men är det något på gång nu, eller är det ännu en dröm som susar omkring i skallen?
Nja, jag kan nog ändå skönja viss förändring i leden. Det har tagits in externa, erkänt duktiga människor i den sportsligt operativa delen av klubben. Man har hämtat in en ny ”head of football operations” i Raul Sanllehi från FC Barcelona. Man har hämtat in en ny chefsscout från Borussia Dortmund, Sven Mislintat. Två gubbar som på sina tidigare arbetsplatser visat riktigt bra resultat. Kan det också vara att man ser ett liv efter Wenger? Den som lever får se, men i dagarna ryktas det om Joachim Löw, den tyske förbundskaptenen som ersättare för klubbikonen Arsene Wenger.
Man skeppade (jo, jag väljer att kalla det så) Alexis Sanchez till Manchester United och fick Henrikh Mkhitaryan i utbyte. Sanchez är en högst kompetent fotbollsspelare, men verkar inte ha gått hem bland folket i London. Bara det att han efter fyra år i Arsenal ändå gör sin första intervju i Man Utd på spanska vittnar ju om en person som inte vill vara en i gänget utan att istället för att fokusera på att bli en lagspelare hellre instagrammar med sina hundar.
I januarifönstret värvades också Pierre-Emerick Aubameyang från Dortmund, vilket Mislintat säkert påverkat en del. Helt plötsligt återförenades två gamla lagkamrater från just Dortmund i Arsenal.
Man har även sålt några av trotjänarna i Theo Walcott (Everton) och Alex Oxlade-Chamberlain (Liverpool) och fått ganska bra betalt för dessa. Deras exit känns på något sätt naturliga då det liksom inte blivit den utväxling man kanske önskat. I Walcotts fall så har han gjort massor av mål och varit en stadig spelare under lång tid, och han ska ha all heder för sina insatser. ”Oxen” har varit lovande i hur många år som helst men har liksom inte tagit nästa steg. Att få så pass mycket betalt för honom är bra business. Det som smärtar är att se Oliver Giroud lämna för Chelsea. 31-åringen visade ett stort klubbhjärta när han valde att stanna kvar och kämpa för sin plats i höstas när Alex Lacazette dök upp. I och med Aubameyangs entre så kände han väl att han måste få spela och efter dryga fem år så lämnade han. I mina ögon en sann hjälte som man skällt massor på genom åren, men som också levererat mål i massor – och i många av fallen rena delikatesser.
Men branschen är som den är. Spelarna är ”moviestars” idag och håller man på en klubb som Arsenal så får man liksom tugga i sig verkligheten. Jag kan också sakna tiden på Highbury men vet också att den tiden är historia.
Det som får mig att ändå känna lite glädje framåt är förändringarna bakom, samt att man ändå ser ut att ha gått ur januarifönstret positivt. Nu saknas bara att handla in ett försvar till sommaren så kan det här bli roligt framöver. Att sedan Mesut Özil valt att förlänga med tre år gör ju att även jag kan se att det händer saker. Kan inte se att en världsspelare som Özil skulle skriva långtidskontrakt om han inte visste att det var grejer på gång. Bara det kan ju vara ett kvitto på att ryktet om Joachim Löw inte bara är ett rykte utan att det finns substans i det.
Januarifönstret har, trots spelet på plan, ändå höjt min puls kring det hela. Kan vi lyckas kleta dit Manchester City i Ligacupfinalen, samt gå vidare och förhoppningsvis vinna Europa League så finns det ju till och med en chans till spel i Champions League till hösten. Att lita på att vi till slut ska hamna top-4 ser jag som en omöjlighet. Men å andra sidan, lika mycket som Arsenal på senare år överraskat mig negativt, så har de också sprattlat till när man minst anat det.
Det kanske är ett sånt år. Harmonin verkar ha återkommit i laget och klubben i och med spelarförändringarna och det är ju egentligen bara vänta och se – och hoppas.
