Biltur i västerled

Dagens planerade rutt

Förra helgens trip triggade mig. Under veckan satt jag därför och planerade en ny rutt, och vände mig västerut i vårt kära landskap. Idag blev den av, och den landade in på nästan precis 30 mil. Självklart (har ju blivit så) var det även denna gång en mängd mil på grusväg. Men det är ju där guldkornen finns!

Startade upp resan med att söka mig upp mot Sunnetrakten. Men inte via 45:an, utan via Östra Deje, Mölnbacka och Bliavägen mot Munkfors. Har ju sagt att jag håller mig från huvudlederna…men med tanke på alla dessa milstenar som stod efter just vägen mellan typ Forshagatrakten och till Munkfors…så kändes det ju som om man åkte på en huvudled – från förr i alla fall.
Väl förbi Munkfors klättrade jag över åsen mellan Klarälven och Fryken. Mitt på sträckan så var det ett hygge där landskapet bredde ut sig och Tossebergsklätten stack opp ur skogen i fjärran. Klättrade vidare över åsen och landade in i Sunne. Någon kilometer på 45:an blev det innan skylten mot Gräsmark skickade mig västerut igen.

Och alltså…bilderna som jag lagt med i inlägget (ja, jag vet…det är en jäkla massa) är ju tagna från bilen. Det blir ju många stopp så de där 30 milen har ju tagit precis hela dagen att köra. Men det är som sagt resan som är…resan. Att sitta och stilla ta in vyer över landskap, sjöar och milsvida skogar är en underbar känsla. Man är bara där!
Att sedan bara kunna stanna till efter vägen och ta en kopp kaffe från termosen är underbart.

Det är en del bilder på vägskyltar. Men det finns en tanke, och det är ju en kronologi i bilderna så man kan få en liten hint om var resan gått. Kan ju kanske krävas en viss lokalkännedom för att fixa det “utantill”, men det går ju att googla!

Tog mig upp till Mitandersfors strax innan den norska gränsen. Ännu ett ställe där stridsvagnshindren finns lite varstans i skogen. Vi hade ju ingen lust att släppa tysken “över ån” när det begav sig. Det finns massor av liknande skansar efter vägen.

Att sedan åka genom de gamla “finnmarkerna” gör ju att man funderar på hur det var i svunnen tid när de kom från Savolax, i vad som då var Sveriges östra landsdel, till bland annat Värmlands skogar och dalgångar. Hur det än är så ger det en fin sinnesfrid att åka omkring i de här trakterna.

Vände vid gränsen och satte kurs söderut, och skulle via Arvika ta mig till trakterna kring Grums. Men på småvägar såklart, så det blev ett väldans guppande på de värmländska grusvägarna. Men det gör liksom inget att det tar tid. Det är hela grejen med det här – att det får ta den tid det tar.

Vet inte om det är något större intresse från “allmänheten” att se de här, i mitt tycke, vackra vyerna – men här är de i alla fall.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: