Mange lyssnar: Enbound – The Blackned Heart (2016)
Hej och god fortsättning. 2017 har slagit upp dörrarna och jag tänkte komma med årets första musiktips. Ett svenskt gäng från Borås som släppte sin andra platta under slutet av 2016 är vad som...
Category: Mange lyssnar
Mange har lyssnat på: Dare
Dare. Min absolut märkligaste musikaliska kärlekshistoria. Ett band som får Smokie att framstå som furiös Black Metal. Ändå föll jag pladask när jag hörde dem första gången 1988. Det var det ultimata soundtracket för...
Manges Musik: Eclipse – Armagddonize (2015)
– Jaja Vad är väl en bal på slottet? Den kan ju vara fruktansvärt tråkig och dötrist o tråkig, eller alldeles, alldeles underbar! Melodiös hårdrock kan vara som i Askungens funderingar. Men som i det...
Manges Musik: Upon This Dawning – We Are All Sinners (2014)
Att fyra killar från den Italienska staden Brescia skulle komma att bli det mest spelade på min iPod förra året var ganska otippat. Men när jag hade hört skivan efter första varvet förstod jag...
Manges Musik: Moonspell – Extinct
När man bilar och spränger sig fram i det gigantiska berg av musik som står framför en så finner man ibland guld, men nu tror jag mig ha hittat Rhodium. De Portugisiska gamla vargarna har på...
Van Halen: A different kind of truth
En gång i tiden gjorde Van Halen en hel hoper sköna låtar. Från de första skivorna hämtas med glädje Running with the Devil, Jamie’s Crying, D.O.A, Ain’t talking about love osv. Där finns också...
Rhapsody of Fire – From Chaos To Eternity (2011)
Rhapsody of Fire, eller Rhapsody som var deras namn runt 1998 när jag först stiftade bekantskap med dessa Italienare, har med denna skiva kommit fram till ett slut i en TIO skivor lång saga....
Dead by April – Incomparable (2011)
Googlade Dead by April för att få mer info. I min värld är de mest bekanta som bandet som gjorde om Dansa i Neon tillsammans med Lena Ph som pausunderhållning under förra årets Melodifestival,...
Opeth – Heritage (2011)
Growlen är borta, och allt annat som kallas metal. Opeth har kört rakt ner i den progressiva sjuttiotalsmyllan. Så det är väl med risk för mitt eget liv som jag skriver det här, eftersom...
UDO – Rev-Raptor (2011)
Åttiotalet ringde och ville ha sitt sound tillbaka. Eller var det nittotalet? Det skulle kunna ha varit tjugohundratalet också. Så här är det, U.D.O låter som U.D.O alltid har gjort. Det är som en...
