sön. sep 15th, 2019

Dags att ta farväl av den störste

Den mest framgångsrike managern i Arsenals historia.
Ingen kan ta ifrån Arsene Wenger det han gjort och skapat i Arsenal Football Club.
Däremot är det nu dags att ta farväl, kliva åt sidan och låta en nystart ta sin början.

Lika lite som någon hade hört hans namn när han värvades, lika mycket är hans namn känt för de som har någon form av intresse för fotboll. Och bland Arsenalsupportrar finns det nu två läger för huruvida han ska vara kvar eller inte.
Som jag inledningsvis skrev så kan ingen ta ifrån honom det han skapat. Han tog över ett gammalt brittiskt arv från George Graham och Bruce Rioch och vände upp och ber på precis allting. Tony Adams har i intervjuer sagt att Arsene Wenger givit honom några extra år på toppen tack vare hans förändring av spelarnas träning och kost. Att han nu varit manager för Arsenal i över 20 år är inget annat än unikt i världsfotbollen, men det är också ett tecken på att klubben behöver förnya sig. De som har större insyn i klubben än vad jag har (och de är många de) säger ju att Wenger har en hand med i de flesta beslut som klubben tar. Det är också den enda fotbollsmänniskan i klubbens styrande grupp av människor, vilket såklart är ett stort problem.
Det verkar som han blivit en envåldshärskare på sitt vis.

Vad ska man ha istället då?
Ja, personligen har jag en dröm att få se Thierry Henry som manager. Att han sedan har ett team bestående av Bergkamp, Pires och den till Wolfsburg på prao skickade Freddie Ljungberg. Det här är ett gäng som definitivt var “fit to wear the shirt” och det är ett gäng som genom det de själva skapat genom sitt sätt att spela, delta och leda skulle få laget med sig. De var själva superstjärnor i sin tid och vet hur man handskas med dessa enorma egon som förmodligen finns. Det är också ett gäng som aldrig skulle tolerera att någon drog benen efter sig då de som spelare ställde skyhöga krav på sina medspelare. Det driver laget och alla ger allt i alla lägen. Så är det inte idag. Om jag får se min dröm återstår väl att se, men det är vad jag skulle önska.

Känslan är att Arsenal av idag är ett lag fullt av extrem talang och fotbollsskickliga spelare, men där passionen för klubbmärket helt har flugit någon annanstans. Att se klipp med de nyss nämnda ikonerna ger rysningar om man gillar folk som går in för sin uppgift som om det vore det sista de gjorde i livet. Jag känner att det saknas “spirit” i klubben. När de här ikonerna var aktiva ställde vi allt som oftast upp med ett b-lag i t ex ligacupen. De hade inte namnen på ryggen, men de hade samma inställning på insidan, vilket gjorde att de inta bara gick långt i turneringen. Det var liksom “deras” turnering. Och för att ha ens en suck att få sitta på bänken i en a-lagsmatch så var det bara att ge allt.

Nu är bredden i klubben så usel att vi i stort sett åker ur direkt om vi inte ställer upp med de bästa vi har.

Varför bryr man sig om det här då, om en klubb långt bort i ett annat land?
Vet inte svaret, men har man haft starka känslor för något så vet man att hur det än går så kommer de alltid att vara där. I mitt fall har vi varit ett par sedan 1979. Förutom alla resor så har jag har haft förmånen att få bo i London och på plats på Highbury sett Tony Adams lyfta Premier Leaguepokalen mot Londons soliga himmel, jag har fått varit med om en tid då Arsenal kanske spelade den bästa fotbollen i världen. Jag har fått varit med om mycket framgång och glädje med Arsenal FC, genom det träffat vänner för livet, och nu när man känner att något man har så starka känslor för mår dåligt så reagerar man.

Jag har därför full förståelse för att folk i närheten av mitt arbete i Färjestad BK ibland reagerar på samma sätt när det gäller FBK. Inte samma nivå på klubbar kanske, men supporterkärleken är blind när det kommer till storlek på klubb. Det spelar ingen roll om det är en världsdrake som Arsenal eller en i sammanhanget lokal företeelse som Färjestad BK. Många upplever detsamma med FBK som jag gör med Arsenal. Den egna skillnaden här är ju att jag är på insidan i FBK och har viss aning om vad som försiggår och hur tankarna går. Till skillnad från Arsenal så har ju Färjestad BK sedan några år påbörjat en lång resa för att komma tillbaka till den nivå som jag och alla andra FBK-supportrar som varit med ett tag är vana vid. När börjar Arsenal den resan?

Så när jag och mitt älskade gamla Arsenalgäng reser över i maj för att se på säsongens sista match så hoppas jag att beslutet är taget – att Arsene Wenger då gör sitt sista ligaframträdande som manager i Arsenal och att vi då tillsammans med 60 000 andra rödvita kan ge honom den enorma hyllningen han är värd.

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: