tis. jul 16th, 2019

Dead by April – Incomparable (2011)

Googlade Dead by April för att få mer info. 
I min värld är de mest bekanta som bandet som gjorde om Dansa i Neon tillsammans med Lena Ph som pausunderhållning under förra årets Melodifestival, där de för övrigt slog alla de andra ”riktiga” bidragen med hästlängder.

I alla fall så på en av sajterna så var det någon som beskrev dem som Boyband Metal, vilket jag fann väldigt roligt och väldigt träffande. För det är väldigt tillrättalagt och polerat och snyggt producerat och slätstruket. Det händer inte så värst mycket. Det lunkar på som ett Linkin Park light. Visst, det growlas och dubbeltrampas, det pianoklinkas och läggs skönsång som fått Idoljuryn att applådera. Men till skillnad från genrekollegor som Sonic Syndicate och Amaranthe så lyfter det aldrig. Det blir aldrig den där tuggummirefrängen som ovan nämnda band får till. Efter ett par genomkörningar så kan jag inte riktigt minnas en enda låt, men visst finns det delar av låtar som ”Dreaming” ”Within my heart” och ”Lost” som svänger. Om man bara kunde plocka ihop delarna till en låt.

Jag är dock helt säker på att detta kommer att slå och att deras musik kommer att spridas på kommersiell radio, olika gympass och hos fjortonåriga flickor från Östermalm som vill göra revolt mot sina föräldrar med dessa ”farliga” killar i sina long sleeve tattoos och hårgele-sponsrade frisyrer.

Sammanfattning: Snyggt men tomt.
Betyg: 5 av 10
Lyssna själv?
Dead by April – Incomparable

2 thoughts on “Dead by April – Incomparable (2011)

  1. Du kallar alltså Amarathes schlagerreffar för tuggummirefränger som lyfter? Pinsamt. Dead By April framstår ju som revolutionerade och ubermusikaliska jämfört med dem. Sorry – nästa blogg tack.

  2. Jag tycker du är väldigt orättvis mot dem. Skillnaden mellan Dead By April och de andra banden du nämnde är att DBA är intressanta för att de KAN skrika och använder sig av det. De andra banden gör det ytterst medelmåttigt och krystat.

    Väldigt roligt att du kallade dem ett Linkin Park lite också eftersom att jag själv brukar kalla Chester för en lightversion av Jimmie. Sämre och mindre skrik, sämre skönsång, färre tatueringar, mindre muskler, mindre töjningar samt mindre hår.

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: