Det där med att våga…

Ibland funderar man…eller rättare sagt, jag funderar ibland.
Jag funderar bland annat på varför en del människor lyckas och andra har det svårare. Det finns såklart en rad faktorer som hjälper eller stjälper vägen framåt, men någonstans finns det en viktig ingrediens som jag tror avgör en hel del. Den som handlar om att våga.

Att våga säger du?
Ja, ibland är det väl så (för de flest av oss) att med lite eftertanke så kanske man önskat att man gjort, sagt eller agerat annorlunda i vissa situationer. En del grejer ångrar man och en del grejer är lättare att skaka av sig. En sån där sak som har etsat sig fast i mitt ångerkapital är en gång på 80-talet. Min farfar var dålig och låg på sjukhus. Mitt i allt bollspelande-va med kompisar-beteende man hade på den tiden så frågade mina föräldrar om jag inte skulle följa med till Karlskoga lasarett och hälsa på min farfar.
– Jag gör det nästa gång, sa jag fullt upptagen med att göra det jag själv ville.
När mor och far kom hem så berättade de att min farfar Gustav hade frågat hur det var med mig och det var inget mer med det – tänkte jag. Kort därefter avled han och det blev aldrig någon nästa gång. Det kan gräma mig än idag och det gör mig fortfarande ledsen att jag var så in i helvete upptagen med skitsaker. Det tyckte jag ju inte då, men så här i efterhand så är det ju ett smärtsamt faktum.

Insikten och de ideliga påminnelserna om den här händelsen påminner mig ibland om hur viktigt det är att faktiskt se sig omkring och ibland ta till sig att det faktiskt finns andra som uppskattar ens sällskap, och att ibland faktiskt vill träffa en.

Lika viktigt som det är att vidga sina vyer för olika slag, lika viktigt är det att ibland vända blicken åt det andra hållet – mot sig själv. Det råder tyvärr ingen tvekan om att åren går och för att få ut så mycket som möjligt av det som är kvar (låter dramatiskt kanske) så får man även försöka ta hand om sig själv. Jag har under våren och sommaren getts en ny chans i livet. Att min sömn (eller brist på den) skulle påverkat mitt liv som den gjort har jag väl någonstans där inne fattat tidigare, men den här gången vågade jag ta steget och söka hjälp. Visste inte att det skulle vara just sömnproblemen som var nyckeln till det na livet, men så är det onekligen.

Även om mina semesterveckor varit skönt avslappnande och kroppen har intagit en viss mån av lathet så har det ändå funnits ny energi att lägga på t ex träning. Att träna direkt på morgonen har tidigare i livet varit helt möjligt. Jag fattar nu varför. Det är ett härligt uppvaknande och resten av livet ska aldrig nå samma energilösa nivåer som det tidigare befunnit sig i.

Jag har varit först uppe på morgonen, och med en kaffekopp i handen suttit och kollat igenom de flöden som finns och som intresserar mig. Då och då ploppar det upp klipp på vanskötta djur som fått en ny chans i livet. Jag älskar att se den kärlek som ges till dessa djur, och som sedan besvaras av de små liven. Det handlar om att bry sig om någon annan än sig själv.

En annan sak i livet som får mina känslor att vakna är musik. En del kan tycka att talangshower på tv kan vara det mest ytliga som finns, men om man bara kliver ur skalet och sätter sig in i de olika deltagarnas situationer så kanske man förhoppningsvis kan få en annan bild av det. Många är hjälplöst förlorade på grund av obefintlig talang, medan andra inte själva fattat vilken fantastisk talang de besitter. I båda fallen så har deras ansökan till de här programmen handlat om att våga ta steget – att våga chansa och kanske komma ut med sin livs dröm på andra sidan. Jag beundrar dom för det.

Jag har också vågat saker i livet.
Som 9-åring så fastnade jag för Arsenal FC i London. Den kärleken håller i sig än idag, och när jag i slutet på 90-talet fick en möjlighet att flytta till just London för att arbeta så vågade jag ta steget. Ett beslut som är ett minne för livet då jag under några år fick se mitt lag live nästan varenda match. Fick dessutom en helt okej engelska med mig i bagaget när jag flyttade hem och den har jag med mig livet ut.

Väl hemma så vågade jag närma mig en söt tjej, en tjej som jag just idag firar 16-årig bröllopsdag med. Vi har två älskade barn och bara det är ju att våga – att sätta sig i en situation där två små människor helt och hållet är beroende av dig.

Min semester är efter helgen ett minne blott och de som följer det jag gör i mitt arbete kommer förhoppningsvis att kunna märka skillnad i energi och glädje i det jag gör. Jag försöker leva efter mottot att alltid göra så bra man kan, givet de förutsättningar man har för stunden. Man lyckas inte alltid, varesig i arbetet eller som make och förälder. Men viljan får aldrig lämna en för då är det ju kört på riktigt.

Vet inte riktigt varför jag skriver dessa rader, men ibland faller andan på och då är det lika bra att släppa loss.

För er som, likt jag själv, är färdig med ledigheten vill jag bara önska er välkomna tillbaka till era jobb, studier eller vad det må vara. Till er som har möjligheten att fortsätta njuta av ledigheten vill jag önska fortsatt trevlig semester.

Och till er som inte är lediga från något och heller inte har något att gå tillbaka till vill jag bara säga att jag själv har varit i den situationen och det är inget som lyfter tillvaron överhuvudtaget. Men det är här er inre styrka ska ut. Det finns hos oss alla, en del behöver bara lite hjälp att locka fram den. Så upp med skallen, gå mot din egen ström och gör ett ärligt försök att förvekliga just din dröm.

Det kan ju faktiskt gå vägen!

Kram, Stefan.

P.s. Bilden till inlägget är från det glada 80-talet. Jag hade ingen riktig dröm att bli rockstjärna, men drömmer ändå om att någon gång åter kunna få stå på en scen och rocka loss. Den drömmen tar ingen ifrån mig.

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: