lör. sep 21st, 2019

Eldvittnet av Lars Kepler

Den tredje romanen av pseudonymen Lars Kepler (Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril) är den överlägset bästa, vidrigaste och mest fängslande av parets böcker. Historien om den tänkande kriminalkommissarien Joona Linna gräver sig längre och längre in i märgen än vad Hypnotisören (2009) och Paganinikontraktet (2010) gjort tillsammans. Så här beskriver baksidetexten boken:

I hela världen tar polisen hjälp av andliga medier vid svåra utredningar. De gör det regelbundet trots att det inte finns något enda dokumenterat fall där ett medium bidragit till en lösning.

Flora Hansen kallar sig för spiritistiskt medium och har i många år försörjt sig på att låtsas att hon kan tala med de döda. En kväll i augusti läser hon på löpsedlarna om ett fruktansvärt mord som skett på en sluten anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende. Flora Hansen bestämmer sig för att ringa polisen och hävda att hon har kommit i kontakt med den dödas ande.Den tekniska undersökningen pekar entydigt på att mördaren är en av de intagna, en snäll och tystlåten flicka som rymde från anstalten samma natt som mordet skedde. När Joona Linna börjar undersöka hennes förflutna visar det sig att hon inte alltid varit så snäll.

Joona har redan stannat längre på denna brottsplats än vad någon annan kommissarie skulle göra. Ändå är han inte färdig, han tänker att han måste se ytterligare någonting för att bli utsläppt från detta fruktansvärda rum, han måste hitta en detalj som kan leda vidare, som kan föra tråden som en nål.
Han ser på flickan i sängen. En svag värme utstrålar fortfarande från den nakna huden. Hennes händer ligger över ansiktet, som om hon lekte kurragömma. Han lutar sig försiktigt över henne och upptäcker att någonting har fastnat under hennes vänstra pekfingernagel. Det ser ut som ett djuprött sandkorn, en flisa av en rubin.
Han blinkar och försöker skärpa blicken. Det är svårt att koncentrera sig på detta lilla röda korn i ett rum nerstänkt av blod, men han ger sig inte, han lutar sig bara närmare, känner den söta doften från henne och förstår plötsligt vad det är han ser under nageln.Jakten på förövaren tar gång på gång våldsamma och oväntade vändingar. Varje svar tycks bara leda till nya gåtor, och det som nyss var enkelt är plötsligt labyrintiskt.
Men trots att utredningen hamnar i en återvändsgränd ignorerar polisen Flora Hansens telefonsamtal. Först begär hon pengar för sina upplysningar, men sedan ber hon dem bara att lyssna, allt mer desperat.

Den texten är bara en lätt skråma på ytan skulle jag vilja säga. Det är så mycket mer. Allt blir dessutom så jävla jobbigt när det är barn inblandade. Hur författarparet kan hålla sig med sådana här grymma beskrivningar på vuxna människors svek och våld mot barn övergår mitt förstånd. De gör det dock på ett sätt som fängslar och får dig att fortsätta lyssna på Jonas Malmsjös fantastiska uppläsning. Att man själv har barn i åldrar likt de som förekommer i boken gör det omöjligt att inte göra kopplingen. I slutet blir historien så gripande att det är omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Just det bokslutet öppnar även en ladugårdsdörr för en fortsättning.

Det här är helt klart en av de mest fängslande böckerna jag tagit del av på länge. Längtar redan efter nästkommande bok från Lars Kepler. Frågan är bara om de kan toppa den här? 8 av 10 får den!

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: