tor. jun 27th, 2019

En annorlunda lördag

Medan gänget som jag till vardags (och helger) jobbar med satte sig på bussen med destination Hovet i Stockholm så åkte jag åt andra hållet. Närmare bestämt till Partille av alla ställen. Så istället för hockeyklassiker blev det debut i en annan sport – cheerleading!

Det var dags för tävlingsdebut för dottern och hennes lag. Ett jätteevent med folk överallt, lag i dräkter där den ena var glittrigare än den andra. Tjejer som for omkring i klungor (sina lag) inne i den stora arenan, och där det helt från ingenstans kunde pågå ett “bygg” (har lärt mig att det heter så när de gör en pyramid av folk). En ljudnivå som fick mig att tänka tillbaka på den tiden man då och då sprang på dåtidens disco. Ett jäkla tempo från scen där lag efter lag slussades in för att göra sitt nummer.

Så vid 14:06 var det dags. Molly och gänget ändrade scenen och som pappa kan jag ju inte säga annat än att de var jätteduktiga. Såg att nån föll, men det var det många som gjorde under dagen. Men med noll kunskap i ämnet så kunde jag inte vara mer imponerad av deras prestation. Kan ju avslöja att det har taggats för det här ett tag nu. Hemmet är en enda stor scen när hon tar sig fram. Spelar ingen roll om det är på väg till kylen eller toan, nog görs det med inslag av den inövade rutinen. Antar att det för henne är som för mig, trixandes med en boll i mina dar.

Så för att se 180 sekunder av insats från Mollys lag så for vi på en grå, mörk och regnig E45, och alla ni som åkt den vet att den vägsträckan knappast är rolig ens i strålande solsken.
Men det var värt det – varenda sekund. För när man på förhand tar in all fakta så är det ju orimligt att göra den trippen. Ett ekonomiskt vansinne helt enkelt. Men då kommer känslorna in och gör en total överkörning. Som ett korkat EU-beslut ungefär. Skillnaden här är att man faktiskt får ut något av det här. Och när jag väl sitter där så kommer ju känslorna som den blödige fan jag är. Försöker att fånga henne med kameran, men många ser väldigt lika ut på håll och jag tappar bort henne i all organiserad röra på scen. Hittar henne då och då och med ena ögat i kamerans sökare letar jag efter henne med det andra. Ja, jag har visst den förmågan att kunna dela en aning på sökningarna. Har märkt det även vid andra tillfällen. Säkert en defekt, men den är jag i så fall väldigt nöjd med.

Helt plötsligt är det slut och ett nytt lag slussas in.

Träffar henne utanför och det är en nöjd, slutkörd men också aningen rörd dotter som söker och får en kram innan hon återvänder till sina lagkamrater.

Det är nu, mellan 14:10 och 17:00 det blir aningen drygt. Men då passar jag på att imponeras av den fina Partille Arena och intilliggande faciliteter. Handbollsklubben Sävehov huserar här och jag googlar lite och får fram att vid idrott tar arenan 4000 och vid konsert 4500. Rent estetiskt är arenan lika ful på utsidan som den är fin på insidan. Här är ett kanonexempel om Karlstad någon gång skulle få för sig att bygga en multiarena i mellanstorlek som håller klass och krav för såväl elit- som breddidrott.
Vi åter lunch på puben vägg i vägg. Liknar Bishop, både till tema och stil. En “riktig” pub helt enkelt.

Så blir det dags för prisutdelning. Det är 16 lag i klassen där Ice tävlar. De ropas upp som 14:e lag och är i efterhand ganska nöjda med det. Det var tävlingsdebut och genom att ha sett andra lag så har de nu en uppsjö med idéer och saker de kan baka in i sitt eget program.

Vi börjar vår hemfärd strax efter 18. Vid samma tidpunkt släpps pucken på Hovet och jag får helt förlita mig på SR’s webbradiosändning. En bra kommentator som till min stora förbannelse refererar två Djurgårdsmål i mina öron innan han meddelar att det är paus. Bra, tänkte jag. 2-0 i arslet är inget för det här laget – med två perioder kvar att spela.
Vi susar fram på den tråkiga 45:an. Ska väl sägas, att från Göteborg upp till Trollhättan är det helt okej. Det är sen helvetet börjar.

Tänker inte så mycket på det, körningen sitter i muskelminnet och jag har full kontroll. Öronen tar hand om hockeyn, och ögonen och musklerna tar bilkörningen.
Väcker väl de tre andra i bilen när Linkan smaskar in reduceringen i andra. När vi når Brålanda är dags att tanka, och samtidigt är det paus i Stockholm. Bensin och lite i magen innan det är dags att åka hemåt igen. Mitt i maten har Fabbe och Lilliz snabbt vänt på matchen och när jag är mitt i det mörkaste av Dalsland (ingen koll på var dock) så är matche i Stockholm slut. Vet inte varför, men jag hängde mig på tutan och jublade högljutt  där i den rullande kokongen. Återigen vaknar folk till och undrar vad fan jag håller på med.
Det kanske är en högst berättigad fråga, men är får bli upp till andra att bedöma.

Väl hemma, strax efter 22:30, kastar jag av mig jackan och sätter mig framför tv’n och kollar matchen i efterhand.
Ruskigt impad av bortastödet på Hovet. Och vad som häftigt är – på torsdag är det sk “seriefinal” när Luleå kommer hit.

Men det är då det.

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: