lör. jul 20th, 2019

Det blev en dag i bilen.
Vi ville söka oss tillbaka i vår egen historia, far och jag.
Vi började i Degerfors. Det var där hans liv tog sin början och i förlängningen även mitt – även om far och mor hann flytta till Karlstad innan jag dök upp.

I Degerfors bodde far på Pilgatan 14 med sin äldre bror Birger, pappa Gustaf och mamma Berta.
När vi bestämt oss för hur dagens rutt skulle se ut så blev det just Pilgatan som blev den första destinationen.  Innan vi kom fram snurrade vi runt i kvarteren och pratade gamla minnen. Jag har många minnen från den där delen av världen. Många av mina sommarlov tillbringade jag på Pilgatan i Degerfors hos mina älskade farmor och farfar. Dock bleknar väl mina minnen i antal jämfört med far som växt upp där.
Väl framme vid huset så blev det ett möte med visst vemod. Inte över svunna tider, utan mer av den anledningen att det gamla huset var så slitet och nedgånget. Samma gamla gula färg som när farmor sålde det en gång i tiden. Nu dock med en mycket flagnande färg och ovårdad trädgård. Huset kändes dessutom mycket mindre än när det så att säga begav sig.
Efter det for vi ner till kyrkogården och sade hej till de gamla som har sin sista vila där.

Vi ställde bilens nos söderut mot nästa anhalt som var det lilla vackra samhället Åtorp. Ett litet ställe vid Letälvens strand, strax innan den mynnar ut i Skagern.
Det här var “centralorten”  för våra tidigare släktingar. Där fanns det som behövdes för 100 år sen. Den centrala mötesplatsen, Nysunds kyrka, är värd ett besök bara för sitt utseende. En gammal träkyrka med anor från 1600-talet. Vi har dock längre ingen sten att besöka på kyrkogården då platsen behövts till andra, samt att ingen haft tid att åka dit och ta hand om det.

bäckelid-1859-Expeditionen för Konversations-lexikon
Utdrag ur boken “Expeditionen för Konversations-lexikon” från 1859.

Några kilometer öster om Åtorp, mot Svartå, står en gul skylt efter vägen. Där inne – i Bäckelid – har mina senaste hundra släktår sina rötter. Här föddes min farfar, och här har min far spenderat många av sina barndoms somrar. Gården har således en tungt roll i den “moderna” historien hos mig. Om livet på Bäckelid kommer det en utförligare berättelse längre fram.
Vi svängde in där och åkte kilometern fram. Det var ingen hemma. För far kom det massor av minnesbilder. Det mesta ser likadant ut idag som för 55-60 år sen när han spenderade somrarna hos sin farbror Elis och kusin Olov.
Fars farmor bodde i en liten stuga något hundratal meter från den stora gården. På väg därifrån stannade vi till och berättade vad vi var för några och vilket ärende vi hade. Vägen är en återvändsgränd så de som passerar “farmors” stuga undgår ju inte att bli sedda av de som nu bor i stugan. Vi fick komma in och här syntes det att det var starka minnesbilder hos far. Häftigt att få komma tillbaka till något man lämnat för så längesen och få tillbaka de bilder man har kvar i minnet.

Efter mötet med Bäckelid åkte vi vidare österut. Förbi Mullhyttan och in på ännu en grusväg. I Övratorp finns vad som idag är ett skjul, en förvaringsbod, men som i slutet av 1800-talet var min farfars fars hem. Det står där i en fyrvägs gruskorsning under ett stort träd. Uppskattningsvis 30 kvadrat fördelat på ett rum, ett kök och ett loft. Här bodde Karl, som en av många syskon. Som 16-åring blev han körd på dörren då föräldrarna dog och äldste sonen ärvde gården. Hans liv tog honom bland annat till Norrland där han fick arbete som järnvägsrallare i Gällivare. En man, vars liv jag ska försöka dyka djupare ner i för det är ett intressant livsöde som syr ihop alltihop.

Det var en märklig och smått mäktig känsla att stå där i huset där ens förfader bott. Ett ställe så långt från allt som det bara går – kändes det som i alla fall. När man sen tar i aktning att det var de egna benen eller möjligtvis häst och vagn som förflyttade folk  på den tiden känns avstånden enorma. Han kom ju senare i livet att köpa Bäckelid, gården utanför Åtorp, dryga 25 km bort.

Det är spännande det här med historia, och allra helst sin egen. Man har många frågor, men svaren är svårare att hitta.
Som far helt spontant utbröt i bilen på väg hem.
– Det är ju fan också att det inte finns någon att fråga längre.

Det är lite därför jag kommer att plita ned ett och annat om det här. Kanske något av mina barn en gång vill veta vad det var för halvfigurer före sin egen far i den Erikssonska tidslinjen.

Skickar på lite bilder från vår dag i våra förfäders spår.

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: