Ett helvete mitt i Europa

Att säga att ett besök i Auschwitz varit bra är nog att ta i.
Att säga att det varit ett intressant besök är närmare sanningen.
Att säga att ett besök i Auschwitz är några hemska timmar av ångest och bedrövelse är så nära jag kommer.

För att göra ett par saker helt klar från start så heter inte platserna varken Auschwitz eller Birkenau.
Men då tyskarna på den tiden ändrade allt som inte passade dem själva så fick helt enkelt de polska namnen på platserna ge vika – i det här fallet för att de var svåruttalade. Oswiecim blev Auschwitz och i Brzezinka anlades senare utrotningslägret Auschwitz-Birkenau, även kallat Auschwitz II.

Det har länge varit en plats jag på något sätt varit intresserad av att se. I och med vår familjs vänner i Krakow så kunde vi, jag och pappa, åka ner och hälsa på ett par dagar. Att det skulle bli en tur till Oswiecim var ganska givet.

Innan avresan försökte jag på så gott sätt möjligt förbereda mig på vad som komma skulle. Man har ju sett en massa filmer och dokumentärer, men nu skulle det bli på riktigt. Sedan är det alltid bättre att vara påläst när man ska besöka någonting som är intressant. Inbillar mig att man får med sig en större upplevelse på det sättet. Så att säga att jag förväntade mig något speciellt stämmer inte. Jag visste verkligen inte hur jag skulle reagera. Det var väl några bilder jag sett som jag själv ville ta. Dels den på bågen över ingången till Auschwitz I – Arbeit Macht Frei, samt på rälsen och huset på kanten av utrotningslägret Auschwitz II Birkenau. Två talande bilder som för mig är någon slags symbol för det hemska som hände i södra Polen under kriget.

Innan vi lämnade Krakow för den dryga sex mil långa resan till Oswiecim visade vår vän Michael platsen för en av omdirigeringsstationerna för tågen till Auschwitz. Platsen heter Plaszow och där står idag endast ett enormt stenmonument som påminnelse om det som hänt.
Hit kom tågen innan de slussades vidare västerut till den slutliga lösningen.
Det var extremt varmt denna dag då vi begav oss till Auschwitz. Vi hade bokat en guide som pratade svenska – för övrigt en fantastisk prestation av denna kvinna då hon aldrig satt sin fot i Sverige.
Väl på plats så letade vi upp guiden som direkt tog med oss på den flera timmar långa vandringen bland död och misär.

Vid första anblicken blir man tagen av lägrets utseende och litenhet. Det är den väldokumenterade porten med den berömda järnbågen över, men det är också en till syndes helt vanlig kaserngård med tillhörande byggnader. Det är när man kryper längre inpå man får en inblick i hur grymma och barbariska dessa tyskar var. Man går där och får en massa information som man i vissa delar redan hade – men nu ser man var och på något sätt hur det hände. Man ser också vilken total avsaknad av mänsklighet SS-männen hade.

Man var bara tillåten att fotografera utomhus så de värsta grymheterna stannar i minnet vilket kanske är lika bra. Det finns otaliga böcker och dokumentärer som kan visa dessa bilder. Det som blev extra jobbigt är när guiden visade oss in i ett av alla blocken. Där inne fanns en vägg med en monter, säkert 2×10 meter, med kvinnligt människohår. Detta hittades av ryska soldater vid frigörelsen 1945. Detta tillsammans med ofattbara mängder skor, glasögon, leksaker, proteser med mera visades i montrar i detta hus.

I ett annat hus fanns porträtt på en del av de många polacker som mördades i Auschwitz. De flesta av dem överlevde inte mer än någon månad efter ankomsten till lägret. Ett rum jag avstod från att se var det om alla barn som mördades. Det kändes som om klumpen i halsen skulle kastas ut och jag kände att det var lite för mycket tankar på mina egna barn så det fick vara. Det är just de tankarna som får en att må fruktansvärt dåligt. Tankarna på de egna nära och kära man har. Man sätter sig själv in i situationer och man mår fruktansvärt dåligt av det.

Att folk har ihjäl varandra under ett krig är någonstans hela grejen, men att göra det genom att svälta och tortera civilbefolkningen är inget annat än barbari. Att de sjuka så kallade läkarna utförde experiment på kvinnor och barn, att människor mördades bara för att någon ville testa att obducera, att man utförde tvångssterilicering på kvinnor utan bedövning osv. Listan kan göra oändlig.

När vi senare lämnar huvudlägret i Auschwitz för vidare färd ett par kilometer till Birkenau är man ganska tom. Och man blir inte klokare när man kliver av utanför grindarna till Dödens port. Så kallades den port där järnvägsrälsen gick in i lägret. Där kom de överfulla tågen med fångar in för selektering. Arbetsföra män separerades från sina fruar och barn. Gamla och sjuka selekterades direkt till gaskamrarna och krematorierna i lägrets andra del. Som mest hölls i Birkenau 90 000 fångar vid samma tillfälle.

Man slås av den enorma ytan på området. Det är svårt att få en överblick av storleken när man går omkring på området. Det mest slående är alla skorstenar som är det enda som är kvar av de flesta av barackerna.
En kostnadsfråga enligt guiden. Man håller ett tiotal baracker vid liv, men de enorma mängder som tidigare fanns här har murknat bort och rivits. Men de murade skorstenarna ger en indikation på hur mycket det en gång var.
För att få en liten måttstock gjorde jag en koll på Google Earth när jag kom hem. En PrintScreen över Birkenau som jag sedan – med samma zoomning – lade över Stockholm ger en skrämmande bild av utrotningslägrets storlek. Det täcker en yta stor som hela Östermalm!

All denna yta skapad för att inkvartera slavarbetare som av svält eller annat dödades genom grymma metoder. Jag kan rekommendera ett besök i denna dödens område, om inte annat för att få det ganska klart berättat att man har jävligt lite att klaga på.

Stefan Eriksson, Juli 2010
*****

2 thoughts on “Ett helvete mitt i Europa

  1. Nu har du Stefan, och Olov gjort något som jag tror han och jag pratade om mycket förr att vi ville se, ja ,intressant till gränsen av vad man kan förstå, hände detta folk under 2:a värdskriget

    Hlsn ;Lasse

  2. Tack Stefan för en oerhört gripande artikel.
    Du är en otroligt duktig fotograf och journalist enligt mig och tycker nog att detta är det du bör syssla med på heltid. Du har lyckats fånga denna vedervärdiga händelse i bild och text och fick mig att än en gång må dåligt över vad jag såg när jag var där en svinkall februari dag/kväll 2012.
    Jag förstår precis vad du menar i att man tänker på sina egna nära och kära och jag förstår om du inte gick in till barnrummet, jag gjorde det och alla i min grupp började gråta inklusive mig själv.
    Oerhört tragiskt och hemskt men alla borde göra denna resa och uppleva detta helvete i form av guidad tur.

    Fortsätt med detta Stefan fortsätt.

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: