sön. sep 15th, 2019

Ett minne för livet

När jag fick beskedet att jag skulle få åka och jobba en vecka i det hockeytokiga Kanada så kan man väl – utan att ljuga – säga att jag blev oerhört glad.
Toronto är ju en stad som förpliktigar när det kommer till hockey. Inte minst genom våra svenskar som varit där och varit framgångsrika genom åren.
Två av dem är riktiga klubblegendarer, Börje Salming och Mats Sundin. Dessa herrar är också etta och tvåa bland svenskar och poäng i Maple Leafs genom tiderna. Trea är “våran egen” Jonas Höglund!

Resan gick från Arlanda via Island till Toronto. Vi fick inte se så värst mycket av Island men det vi såg var en ganska cool plats. Skulle vara roligt att utöka de totalt två timmarna som jag varit på ön med en lite längre tid.
Väl framme i Toronto bar det av till ett närliggande hotell för en övernattning innan det var dags att ge sig ut och flyga igen. Denna gång till St John’s längst österut på den nordamerikanska kontinenten.
En stad med c:a 200 000 invånare ligger den som en sista saloon innan Atlanten tar vid. Närmaste landmassa är Grönland. Så man kan lugnt säga att det är en smått avlägsen plats man besökt.
Staden anses av många att vara en av Nordamerikas äldsta, och den har mycket historia att berätta. Bland annat var det en viktig bas under andra världskriget då de allierades antiubåtsstyrkor laddade upp här innan avfärd mot Europa.

Canada2014Staden lever verkligen för sitt hockeylag, IceCaps. Över 100 raka utsålda matcher i One Mile Arena som tar dryga 6 000. Laget var länge ett farmarlag till Maple Leafs men är nu kopplade till Winnipeg. Då Jets nu är flyttade till den västra conferencen så söker IceCaps ett lag i öst att bli farmarlag till pga de långa avstånden till lagen i väst. Man pratar om att man hoppas på Ottawa.

När vi kom fram var det en mottagningscermoni på kvällen där laget “from Sweden” presenterades och blev adopterande Newfoundlanders under en mycket märklig stund. Dagen efter var det dags för skills competition.
Det är synd att vi inte kan ha något liknande här hemma. Roliga tävlingar som är utmärkt underhållning. Nygga satte hastighetsrekord med sitt skott och Charles Bertrand gjorde en riktig “Youtubestraff” som snart närmar sig 200 000 visningar. Att det sedan var lite si och så med rättvisan i bedömningarna är ju en annan femma.

Sedan var det på onsdagen dags att möta AHL Allstars i en match. Siffrorna 7-2 till AHL kan tyckas stora men det var knappast ett dussinlag vi mötte. Hälften av alla spelarna har gjort en stor mängd matcher i NHL under säsongen samt att matchen spelades på den för våra killar ovana lilla rinken. Hockeymässigt tog det sig dock i lördagens möte med Toronto Marlies där det blev 4-3 till Marlies efter förlängning.

Toronto som stad var ju lite häftigt faktiskt. Har aldrig varit på andra sidan Atlanten så det var mycket ovant att titta på. Gillar ju det där när stora arenor ligger smack mitt inne i stan. Både Air Canada center (20 000) och baseballarenan Rogers Center (53 500) låg på gångavstånd från vårt hotell nere vid vattnet. Något längre bort låg “vår” arena, Ricoh Center, samt Toronto FC’s hemmaarena.
En trevlig stad vad det verkade med mycket shoppingmöjligheter, restauranger och annat.

Det som slog mig mest var att man förstod lite mer hur stor hockeyn är i Kanada och Toronto. Inte varenda, men näst intill, reklamspot på tv hade nån form av koppling till hockey. Om det inte var ungar som åkte för de fått energi av någon sockrig frukostflinga så var det profiler som satt sitt namn på kreditkort och annat bös. Maple Leafsgrejer i butiker överallt, Kanadas os-tröjor hängde i var och varenda butik. Ja, det var lite mäktigt faktiskt. Fantasin i grejerna som såldes var det heller inget fel på. De flesta grymt snygga men också en del enorma frågetecken.

Stort också att få träffa och prata med den ursköne Tomas Steen. Svensk Mästare med Färjestad 1981 och sedan 15 år i Winnipeg Jets. Han har sin tröja nr 25 hissad i taket där och är nu politiker och jobbar med självaste borgmästaren. Hans breda värmländska sitter kvar som om han aldrig lämnat.

Leffe carlsson hade ju givetvis en gammal lagkompis från tiden i Berlin på ön. Andrew McKim heter han och han hade vänligheten att ta några av oss på en rundtur med besök på bl a ett bryggeri där vi fick testa några av den lilla industrins godsaker. Inte en otäck droppe bjöds. Därifrån till en lokal liten sylta som påminde om en engelsk byapub. Där fick vi genomgå en riktigt “screehcing” där man var tvungen att bära enormt fula hattar och äta nån slags rökt lite fiskusling som smakade som den legat ute sedan sommaren. Till det skulle det svepas en kopp inhemsk rom. Ja, det var faktiskt roligt trots att smaken på både fisk och rom var aningen suspekta.

Såklart blev det även en del (!) bilder tagna. Här är några hundra om ni vill och orkar bläddra igenom.
Det är ansikten, hockeyaction, låga hus, höga hus, vindpinade utsiktsplatser med mera.
Det går som vanligt bra att låna en bild eller två. Vore dock tacksam om ni berättade vems bilden är.

All in all, en resa som jag aldrig kommer att glömma.
Tack arbetsgivaren för att ni tror på mig.

4 thoughts on “Ett minne för livet

  1. Fantastiska bilder och en resa som måste varit det häftigaste man kan göra som hockey-torsk! Och att få jobba med det oxå. En dröm. Keep it up mate!!

    /Ragnar Skanåker

Kommentera