lör. jul 20th, 2019

– Okej barn, jag drar på match. Vi syns sen!
I den dödade Djurgårdssupporterns familj blir inte vardagen någonsin sig lik. Han kom inte hem efter matchen. Han kommer aldrig hem. Fyra ungar miste sin pappa för att ett drägg inte kunde ta hand om sina aggressioner.

Har haft en fantastisk dag. Barnen har surrat omkring ute i det fina vårvädret och jag själv har plockat ute lite sådär som man brukar göra de där första varma dagarna på våren.
Tog sedan en paus och kollade vad som hade plingat så infernaliskt i telefonen under de sista minuterna av min ljudbok. Blev förstenad när jag läste in informationen. Hela kvällen har jag läst och ju mer man läser ju mer oförstående till det här blir jag.

Har under de senaste 25-30 åren besökt mängder av arenor av olika storlek. Sett på matcher med varierande dignitet både hemma och utomlands. Har även sett både det ena och det andra runt en del matcher, en del som man helt klart hade kunnat vara utan. Har själv stått i stora läktarmobber och skrikit mindre smarta ord till både motståndare och dess fans. Det tycker jag hör till på nåt vis. Att stötta sitt lag och samtidigt försöka få motståndaren ur balans – allt för att gagna det egna laget.

Men det som händer idag är så fruktansvärt tragiskt och onödigt så det är svårt att formulera sig.
Det följer ju alltid en debatt efter att något tragiskt har hänt. Det blir som en jättelik terapigrupp där folk (och nu även jag) yttrar sina åsikter om det inträffade. Jag tycker det är bra. Ser dock ett problem i att det finns folk som anser sig vara mer supportrar än andra och att deras åsikter är de enda riktiga – likväl som politiker gör på sin kant. De som skriker högst på dialog istället för bestraffningar – och vice versa. Det kanske är då man ska vara ödmjuk i bägge lägren, sänka garden och faktiskt lyssna på vad de “andra” har att säga och försöka ta till sig problematiken från båda håll.

Supporterkultur och läktarkultur är ord som använd flitigt i dessa dagar. Ord som används men där jag tror ingen har kunnat förklara dess innebörd. Jag tror nämligen att det är väldigt olika vart du kommer och att det inte finns ett “facit” i vad det är. Kan inte förklara det själv så jag säger inget om det. Jag vet bara vad jag tycker.
Någonstans bottnar ju allt i en kärlek till ett lag i nån form. Men när kärleken till det egna laget blir svagare än hatet för motståndaren så är man snett på det.

Minns den där dagen då det ringde i telefon och jag fick besked om att en nära vän låg i koma för att några barbarer hade hoppat på hans huvud. Han var en hammarbyare på besök i en annan stad. Tack och lov så drog han en vinstlott och lever kry idag, men det kunde ha gått helt åt helvete.
Så när nyheterna från Helsingborg nådde mig så for tankarna iväg tillbaka till den där dagen. De for senare iväg till djurgårdarens barn som aldrig får träffa pappa igen.

Supportrar från alla läger fördömer det som hänt och visar en stor solidaritet med den drabbade klubben och killens familj. Det är en god supporterkultur.
Men självklart så finns det ju personer som vet vem som gjort vad, och om de vill ta ansvar för sig själva och inte kasta en skammens skugga över de tusentals supportrar som inte väljer våld i sitt supporterutövande så är det bara att klämma fram sanningen. De som vet men inget säger tolererar i min värld det som händer.

DPP_0018Det är sällan klubbens fel att det blir bråk och det är inte rådande lagar. Det som händer är i 9 fall av 10 den enskilde individens ansvar. Det är väl där man måste börja. Att man som supportergrupp inte längre accepterar att enskilda element drar en skammens skugga över hela gruppen.

Det är högst troligt att jag inte skrivit samma rader för 25 år sedan. Har väldigt sällan känt mig otrygg på ett idrottsevenemang, men det kanske har att göra med en viss vana samt att fysiken gör att man kan försvara sig om det skulle hetta till. Men tiden man har förmånen att få leva är lärorik. Man går på minor längs vägen och en del tar hårdare än andra. Nu när jag själv har barn så kommer ett annat tänk. Det är många saker som var viktigast i världen för 20 år sen som är mycket längre ned på listan idag.

Med det vill jag säga att jag inte är främmande för de tankar och laddningar som framkallas på en läktare eller på väg dit. Allra helst en läktare på bortaplan. Men nu får det vara nog med idiotin. Folk ska fan inte behöva känna fruktan för sitt liv bara för att det är en match som drar till sig många supportrar från bortalaget. Det är de stora supporterskarorna som skapar den underbara stämningen och det är de stora supporterskarorna som stärker det egna laget. Men det måste vara slut på dårskapen som ibland kommer med på ett hörn.

Det är väldigt många mer än mig som rent allmänt inte hyser några varmare tankar om Djurgårdens IF och en del av deras fans.
I sådana här stunder är det oviktigt. Många har idag förlorat en god vän och fyra barn har förlorat sin pappa.

Låt det här bli en väckarklocka för oss alla.

4 thoughts on “Han kommer aldrig hem igen

  1. Idag så gör jag något som skulle vart helt otänkbart för ett par dagar sen. Jag byter min profilbild på FB till DIF skölden under ett dygn för att visa min avsky till allt våld som pågår inom idrotten och jag utmanar alla icke Gårdare att göra det samma om ni törs. Nu en gång för alla så måste vi gå ihop och visa att det får vara nog. Go Gnaget

  2. Tack för ett bra inlägg.

    Jag tycker att DIF’s Andreas Johansson uttryckte det bra igår; ” – Man vill bara riva kontraktet & börja pyssla med något annat istället”.

    Jag känner så med supporterns familj & vänner. Å beklagar sorgen från djupet av mitt hjärta!

    Men det är nu vi har chansen att visa att det inte var förgäves som han & Tony Deogan gått bort. Det låter kanske hårt. Men att de överhuvudtaget fick sätta livet till för något så underbart som idrott, (som sägs förbrödra) går inte att sätta ord på.
    Men jag hoppas innerligt, att supporterklubbar runt om i landet nu kommer att sätta sig ner & på ALLVAR diskutera hur man skall lösa problemet. Å sedan träffas & tillsammans skriva ner sina förslag till lösningar. Jag tror inte att NÅGON supporterförening vill stå bakom våld i samband med matcher.
    Olof Lundh, TV4 föreslog imorse att man inte längre ska tillåtas att komma maskerad till match. Det är en bra början tycker jag. Att bekosta kameror vid ingången till alla arenor där alla (!!) fotas (likt registreringsskyltar vid infarterna i Sthlm) är åxå ett alternativ.

    Sedan måste man AKTIVT börja jobba med tonåringarna som värvas in i de innre kretsarna i supporterklubbarna. Å så klart så måste det bli hårdare straff för dem som döms.
    // Pernilla – idrottsförälder & DIF supporter

  3. Att maskera sig när man går på match eller nåt annat evenemang är väl bara bevis på att man inte törs stå för vad man är och gör, snacka om fega stackare.

  4. Jag anser att dom som agerar på detta fruktansvärda sätt inte ens får äran att kalla sig supportrar, utan deras benämning är rätt och slätt HULIGANER som inte har ett dugg med oss eldsjälar att göra.

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: