En gång i tiden gjorde Van Halen en hel hoper sköna låtar. Från de första skivorna hämtas med glädje Running with the Devil, Jamie’s Crying, D.O.A, Ain’t talking about love osv. Där finns också gittareposet Eruption. När man sedan 1984 släppte albumet med samma namn fanns även där en hel del bra låtar. Tänker då först och främst på Panama, Hot for teatcher och klassikern Jump.
Sedan blev det konflikter i bandet och sångaren och frontfiguren Dave Lee Roth hoppade av / fick sparken. In plockades Sammy Hagar och bandet fick väl en ganska stor hit i Why can’t this be love, men mer blev det inte. Så efter en lång period i ingenmansland slog Van Halen på trummorna rejält i höstas när man meddelade att gruppens orginalbesättning minsann skulle återuppstå. Med vetskapen om vad Dave Lee Roth, bröderna Eddie och Alex Van Halen och basisten Michael Anthony hade gjort “back in the days” var det väl med viss förväntan jag startade spellistan med albumet A different kind of truth.
Singeln och första spåret Tattoo var bara konstig. Inget driv nånstans. Och sen rullar det på. Samma stuk 13 spår framåt. I dagens digitala ålder så kan man ju ta del av musik på ett helt annat sätt än förr i tiden. Mitt Spotify Premium-konto ger mig oanade möjligheter att lyssna på musik. På Riff-rafftiden hade jag fått köpt den här LP’n och med ett nytt, speciellt doftande konvolut, knallat hem förväntansfull.
I det här fallet hade jag nog känt att jag nog hade velat lämnat den tillbaka. Pure and utter shite, som en mindre belevad engelsman skulle ha uttryckt sig om man skulle spegla min åsikt om Van Halens senaste album.
Om det varit så att vi haft betygssymboler i våra recensioner på bearroad.se så hade betyget här blivit en överkorsad sådan.
Bedöm själva.
/Stefan Eriksson
