Värmland upp och ner på 12 timmar

Allt startade med att jag och farsan satt på altanen och snackade om vad sommaren skulle kunna erbjuda givet det läge som råder. Det bollades idéer och förslag, och ett av dessa var att jag påtalade att jag aldrig hade sett Höljesdammen. Väl medveten om att jag troligen är den enda i mitt eget hushåll som skulle ha någon som helst intresse i det så gick budet till farsan. Svaret kom snabbt – När åker vi?

Vi åkte igår.
Men innan det så tog jag mig en stund vid datorn och kollade ut lite tips på saker att se efter vägen. Att bara åka upp till Höljes kändes ovärt när det finns så mycket att se på i vårt vackra landskap. Jag satte ut några platser på en karta och skickade till farsan för påseende. Fick godkänt och vi rullade ut från Björnvägen vid 08:30 på måndagsmorgonen.

Rutten sade att vi skulle åka mot Hagfors, men vägen över Molkom istället för 62:an. Väl på väg tyckte farsan att vi skulle ta det gamla vägavsnittet förbi Tidafors norr om Molkom, vilket vi också gjorde. Efter en stund fick jag syn på något som såg ut som en hockeyrink. Sa till farsan att svänga av, och mycket riktigt var det just en hockeyrink! En väl underhållen sådan dessutom. Lilla Tidafors, ett vackert ställe på klotet, med damm, fors och hockeyrink! En bra start på turen tyckte vi.

Innan Hagfors tog vi en svängom in i Sunnemo innan vi fortsatte norrut. Färden gick genom Hagfors, via “Bäschäng” och etappmålet Brattfallet. Farsan har aldrig varit där så det var kul att få visa honom den av naturen skapad mäktiga platsen. Det är inte bara fallet som intresserar. På gamla dar har jag även blivit fascinerad av hur istiden har format vårt landskap. Brattfallet är en ypperlig plats för att se och lära om hur det kunde bli efter att isen dragit sig tillbaka för sisådär 10 000 år sedan.

Det skulle bli en dag med mycket forsar och fall. På väg uppåt så hade vi också satt ett stopp vid Digerfallet. Ännu ett mäktigt vattendrag där vattnet faller kraftigt i sin strävan att nå Klarälven.

Innan det hade vi hunnit med att ta en sväng upp till Nyvallen i Ambjörby, där Nordvärmlands FF spelar sina hemmamatcher.
Vi tog en äggmacka och kaffe vid bron vid Månäs, och det var en sak som slog oss just där och då. De flesta broar över Klarälven ser ungefär likadana ut. Betongbroar med valvbågar och vajrar. Fula, men coola på samma gång.
Det blev ett stopp vid Strängforsen också innan vi fortsatte norrut.

Mer av den varan fick vi när vi rullade in i Höljes. På väg mot dammen passerade vi den imponerande motorstadion där tusentals samlas varje sommar för att se världseliten i rallycross. Ja, en normal sommar såklart…
Dammen i sig är ju mäktig. Men den gamla älvfåran precis söder om dammbygget så ju allt annat är fylld ut. Inte en droppe vatten i fåran, men förklaringen kom när vi nådde toppen på dammen. Där fanns, förutom en massa stängsel, en informationstavla om dammens dimensioner och geografi. Vattnet går alltså i stora trummor och dyker upp som Klarälven igen strax söder om motorstadion. Men stående bredvid dammen så är det svårt att inte imponeras av storleken, och trots alla staket som förhindrade närmare titt så får jag nog säga att det var resan värt.
Men är man i Höljes kan man lika gärna åka till Långflon, allra längst norrut i Värmland.

Gränsen är väldigt tydlig. Inte bara skyltar efter vägen, utan också en huggen skogsgata (likt en kraftledningsgata) markerar var Sverige och Norge är. Det finns även stenrösen utplacerade om någon skulle fundera på var man är. Innan vi vände bilen söderut passade vi på att besöka köpcentret. Det var ingen större trängsel och man lider verkligen med de som är beroende av handeln för att klara inkomsten. Vi stödköpte varsin glass och lite godis i alla fall 😉

I Långflon blev det även ett förarbyte. Farsan hade kört upp så jag fick ratta oss hemåt. Istället för att åka samma väg tillbaka svängde vi av mot Bograngen och ner mot Torsby. Farsan, en gammal Konsumgubbe, jobbade mycket i norra Värmland under hans tid på Konsum Värmland. Det fanns många historier att ta del av – typ “här har det varit en Konsumbutik” osv. Det är ju då man funderar på hur det bar sig. Men enligt farsan bar det sig förr, men skulle aldrig göra det nu.

Förbi Bograngen, Kindsjön, Vitsand och vidare mot Torsby. Naturen är fantastisk i norra Värmland, och här och var finns det lämningar från beredskapstiden kring andra världskriget. Norra och framförallt västra Värmland myllrar av skansar och värn, strategiskt placerade för att mota tysken vid en eventuell invasion från väster. Det kanske kan bli nästa sväng – en sväng i “krigstid” helt enkelt.

Väl i Torsby var det dags för mat. Som den gamla Lithellare han är så föll valet otippat nog på Sibylla. Mätta och belåtna rullade vi söderut längs Frykens östra strand och passade på att svänga in i Lysvik för att ta en bild över Fryken. Återigen, vilket magiskt landskap vi bor i!

Via Mårbacka tog vi oss hemåt genom Deje och Forshaga, och när vi rullade in på Björnvägen så hade vi på minuten varit ute på tur i 12 timmar! Otroligt så många intryck vi fått och så mycket vi fått se och uppleva under bara 12 timmar. Det är väl en trip som den här som enkelt kan kallas #hemester eller #värmester va?

Att dessutom få spendera dessa timmar tillsammans med farsgubben är så värdefullt och förhoppningsvis känner han likadant.

Blev det några bilder då?
– Å fan! 😉

 

Kommentera