2024 – ännu ett år har passerat revy.
Det har varit ett år med blandade känslor och innehåll därefter.
Ett år som började i moll men som slutade i dur!
Where to start…
Jo, men så här…
De som följt mig på framförallt instagram fick i starten av 2024 se början på ett nytt liv. Det var mycket träningsstorys, men det fanns en del annat bakom det där. I slutet av 2023 meddelade min livskamrat sedan 1999 att hon ville göra annat. Vi kom överens om att ta en “paus” från varandra och hon flyttade till en lägenhet. En käftsmäll såklart som följdes av några tuffa månader med en hjärna i total spinn. Den energi som fanns kvar räckte till att hålla en hygglig nivå på jobbet, för att sedan krascha när man kom hem.
Pausen blev permanent, men vi firade ändå jul tillsammans som vi alltid gjort. Där och då kände man sig som en främling i sitt eget hus, och det var inte en jul som alla andra. Vi firade också en stilla nyårsafton tillsammans.
Men där och då kände jag att det fick vara slut på att må dåligt. Insikten om att det bara är jag som kan göra något åt saken landade väl till slut. Det är där träningen startade. Satte ett mål om att göra 100 pass på gymmet – ett mål jag där och då kände skulle bli tufft, men möjligt att nå. Att jag sedan klev över 100 redan i september är en annan sak.
Att ha haft barnen boende hemma hos mig har varit en viktig del i att hitta måendet snabbare. Jag har i det här fått en helt annan förståelse för män som blir “bortvalda” efter lång tid, att de tar till hjälpmedel för att döva känslorna. Jag gjorde dock tvärsom. Jag ville hel atiden ha full kontakt med mina känslor och mitt mående – allt för att egentligen kunna veta hur jag mår i allt det här.
När vi sedan gick ut med ett inlägg i våra respektive kanaler och förklarade att vi nu gemensamt valt att separera, så var det också en hjälp i allt det här. För det är ett sorgearbete. När en så lång relation inte längre är vad den var och man går isär – det är ju en jäkla sorg. Att det var hon som initierade den gör den inte mindre gemensam. Om en inte vill så är ju alternativen liksom slut.
Så vad gör man av det här då? Vi valde att, med alla år tillsammans, fortsätta ha varandra nära hjärtat – om än i annan form. Linda har varit min bästa vän i typ 25 år och vi har två underbara barn tillsammans. Varför förstöra det när man inte behöver? Sen var det ett smidigt sätt för oss att berätta för våra vänner.
Här vill jag också passa på att hylla min nu ex-fru. Det tålamod hon har haft med mig under de tidiga månaderna i den här processen är ingen hon behövt ha, men ändå hade. Att jag fått ställa samma frågor om och om igen, ältat, frågat igen…det har kanske varit den största hjälpen i att vi efter allt det här lade sig fortfarande har en fantastisk kompisrelation, barnen ser att vi fortsatt skrattar och har kul tillsammans. Återkommer till det här lite senare.
Jobbet var i hela det här en jätteviktig plats för mig. Där var det “verkstad” som vanligt med allt vad det innebär. Det finns några (ganska många faktiskt) där som har en extra stor plats i mitt hjärta. De har varit helt fantastiska i det stöd de gett mig. Bara en klapp på axeln, en arm kring nacken eller bara en blick med ett leende. Det behövs inte så mycket.
Andra halvan
Sommaren löpte på. Vi fortsatte att göra lite utflykter som den familjeenhet vi var – och alltid kommer att vara. Det var skolavslutning för den yngre och student för den äldre. Vid midsommar kom det dock en magsop. Vi har de senaste åren haft ett stort gäng på besök hemma på baksidan. I år var det noll. Den sved där och då.
Det blev en tur till Norge med “Fröppen”, lite av en tradition. Där och då blev jag faktiskt stolt över mig själv. Vi besteg Gaustatoppen, Telemarks högsta berg, och det hade jag aldrig klarat om jag inte lagt de där passen på gymmet innan. En häftig resa på så många sätt!
Men hösten kom och säsongen på jobbet startade. Träningen fortsatte att flyta på och jag nådde de där 100 passen jag satte upp som mål. Sen fick jag ett meddelande som skulle kasta om livet ännu en gång. Den här gången var det dock åt andra hållet.
När nu hösten har klivit in i vintern så kan jag med glädje säga att jag inte längre är ensam. Jag är lycklig tillsammans med Anna och milen till Torsby rullas med lätthet när schemat går ihop. En utmaning såklart med avståndet, men som vi sagt, alternativet är ju klart sämre.
Barnen mår bra, vår gamla familjeenhet funkar suveränt. När jul kom den här gången så var vi alla samlade igen, precis som vi brukade. Den här gången var det som vanligt igen, även om man saknade en viss person.
Men för att återkomma till det jag inledde med. Alla relationer lever sitt eget liv – så också min och Lindas. Att vi lyckats att klara “oss ur” den på det sätt vi gjort, det ger vi oss båda en stor klapp på axeln för. Då målet hela tiden varit att vi vill ha en fortsatt bra relation, om än som vänner, har ju också varit en viktig del i att vi lyckats tror jag.
Jag är lycklig, hon är det samma på sitt håll, och vi tar oss an 2025 med ett leende!
Här kommer det ett gäng bilder som på ett eller annat sätt betyder något för mig, eller bara råkat bli lite bra. Har du varit med ändå hit så tackar jag för uppmärksamheten och önskar dig ett fint 2025!
BILDERNA!
