Ett samtal – med spegeln som sällskap

Livet rullar på. Dagarna passerar i ett hejdundrande tempo. Man åker med.
Men är det så enkelt? Ja, kanske – kanske inte. Jag frågade mig själv några frågor och fick hårda elaka och ärliga svar.
Vill ni läsa så häng kvar, annars är det bara att klicka sig vidare.

JAG: Hur mår du egentligen?
Jag: Jo, det är rätt så bra, tror jag.
JAG: Tror? Det måste du väl för fan veta. Om det är bra eller inte.
Jag: Ja..jo. Det är massor som är bra.
JAG: Men….?
Jag: Det finns ju en annan sida av myntet och den är väl inte speciellt rolig.
JAG: Som vad då?
Jag: Long story.
JAG: Jag har tid.
Jag: Okej då. Allt sedan tiden som egen företagare har jag kämpat med mig själv. Det gick inget vidare och det blev till slut för mycket och jag sprang in i det där de kallar väggen.
JAG: Hur menar du? Hur är det?
Jag: Kan inte prata för någon annan än mig själv, men när tankar får dig att må så dåligt att det leder till fysisk smärta som du sedan tror ska ha ihjäl dig så blir livet aningen svårare att trivas med.
JAG: Åh fan. Men fick du ingen hjälp?
Jag: Jo. De kastade till mig lite tabletter som skulle ta ner ångest och göra livet okej igen.
JAG: Funkade det inte?
Jag: Jo visst. Problemet blev ju när man varken var glad eller ledsen och det är allt annat än den jag är. Så en dag så bara gav jag fan i de där tabletterna. Det var inte rätt mot mig eller folk omkring mig, även om de hjälpte mig att ta itu med problemet.

Sedan dess har det passerat en hel del år och jag har belönats med två underbara barn och en likaledes underbar livskamrat som dessutom är min fru. Men så för några år sen så började det dyka upp saker i livet som verkligen testade förmågan att hålla ihop saker och ting igen. Min far blev dålig och mitt i alltihop så klev min älskade farmor av livets resa efter dryga 90 år. Strax innan så hade även mormor sagt tack och hej vilket självklart var jobbigt för min kära mor. Så den där hösten var tuff. Det var första gången håret började ramla av i tussar och såna där fina kala fläckar installerade sig på skallen.
Försökte väl intala mig att det bara var hår och livet inte slutar för att man tappar några strån här och där. Sanningen är väl nåt helt annat antar jag.

Sedan konstaterades en tumör i hjärnan på min bror. En elak jävel. Det är snart ett år sedan den jäveln tog honom ifrån oss, och trots en klokskap och medvetenhet om vad som kunde hända så var det en stöt av en dolk som förmodligen kommer att sitta kvar resten av livet. Man får bara lära sig att leva med att den sitter där – forever. Allt har ju medfört en ständig oro för föräldrar, fru och barn.

JAG: Men du lever och ser frisk ut så varför gnäller du?
Jag: Vet inte om jag gnäller. Det är bara att det under det senaste året hänt så mycket som testar. Folk i min omgivning är drabbade och en del bekantas nära har gått bort, en del har sjukdomar. Antar att även det är något man får räkna med när man blivit såpass gammal som man ändå blivit.
JAG: Är du rädd?
Jag. Skiträdd.
JAG: För vad? Du verkar ju vara en ganska stabil och positiv figur?
Jag: Jag måste försöka vara positiv – för mig själv. Jag har inte känslomässiga marginaler att ”gå ner mig” i en negativ spiral. Jag tänker ibland på mamma och det faktum att hon har mist ett barn. Min bors barn som inte längre har en pappa. De två jag själv har är ju för mig värda mer än mig själv och allt annat tänkbart.
JAG: Det är klart, men vad är du rädd för?
Jag: Jag är skiträdd för en hel del grejer. Som att det ska hända nån mer skit. Att jag själv ska…
JAG: ………?
Jag: Att mina ungar ska bli av med mig alldeles för tidigt.
JAG: Men va fan, inet går du väl omkring och tror att du ska dö?
Jag: Nej, kanske inte det. Det är det sista jag vill. Men den där jävla hjärnan fick sig väl en knäpp när jag mötte den där väggen. Kan liksom inte förklara det på något annat sätt.
JAG: Ät mer karameller då så löser det ju sig!
Jag: Nej, det vill jag aldrig göra igen. Med det sagt så får jag ju ställa in mig på att fightas mot ”det där” vad det nu är.
JAG: Hur artar det sig då?
Jag: Svårt att sova…eller sova har jag inga problem med. Det är att just somna som är kruxet. Det är då tankarna går i spinn. Inte alltid dåliga grejer, men de bra grejerna inspirerar bara medan de andra gör det jobbigt. Men det är klart att för få timmars sömn gör att tröttheten kommer och tankarna har lättare att bryta igenom. Lite som djäveln och ängeln på axeln du vet. Hårdrock är kraftigare än disco.
JAG: Men träna då så blir du ju trött. Eller?
Jag: Tycker det är svårt att få till det. Tidsaspekten med hämta barn, komma hem och fixa mat och allt annat man vill göra.
JAG: Men du har väl en fru?
Jag: Ja, med ett eget jobb. Hon är också trött när hon kommer hem så det känns lite ego av mig att bara dra iväg och träna så fort hon kommit hem. Jag funkar inte så. Sen vill man ju vara med barnen. Det blir svårt att få tiden att räcka till.
JAG: Nu tycker jag nog att du får börja tänka om lite.
Jag: Hur menar du?
JAG: Ja men, du säger det ju själv. Om du är rädd för att din hälsa inte är på topp – för du väger ju t ex på tok för mycket – så borde det väl inte vara så jäkla svårt att fatta.
Jag: Fatta vad?
JAG: Att om du är hemma och inte tränar som du behöver så kanske det är så att du rånar dina älskade barn på några år istället för att du ger dom några extra år med dig, din dumme jävel.
Jag: Där har du en grej till som skrämmer.
JAG: Då så, då har du gjort ditt val då eller?
Jag: Att?
JAG: Att du prioriterar rätt. Du är inte ego om du tränar mycket utan tvärtom. Barnen får en friskare och piggare farsa och förmodligen så kommer djävulen på axeln att få det lite tuffare att hänga kvar.
Jag: Så kan det ju va så klart.
JAG: Dessutom kommer du ju att gå ner i vikt och se bättre ut – om det nu är viktigt.
Jag: Viktigt och viktigt. Jag tror inte någon – oavsett vad de säger – vill vara överviktiga. Tror att det är det sämsta av bortförklaringar att ”de trivs som de är”. I helvete heller. Jag vet. Jag trivs inte.
JAG: Då så.

Så nu är det som det är. Ska jag komma till en punkt där jag mår bra och gillar den och det jag är så är det bara att sätta igång.
Tillvaron är för övrigt kanon. Har en familj som skänker mig lycka och glädje och jag har ett arbete som inspirerar.
Jag måste dock sluta lägga energi på folk och andra saker som äter energi på fel sätt. De kommer aldrig att ändra sig – eller också gör de det till priset av nåt liknande det jag själv betalat. Både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt. Hoppas de tycker att det är värt det. I know, it aint.

JAG: Men varför skriver du det här? Tror du att nån bryr sig och orkar läsa ända hit?
Jag: Vet inte om de bryr sig eller orkar, men skriver gör jag för att lätta på trycket – att kunna gå tillbaka och läsa om det skulle gå åt annat än önskat håll. En slags ventil kan man kalla det.
JAG: Är det synd om dig tycker du?
Jag: Nej, inte alls. Jag har så mycket att vara lycklig över, men om jag ska kunna vara en bättre man till min fru och en bättre pappa till mina barn så måste jag göra det här. Så att jag själv mår bättre.
JAG: Is it a deal?
Jag: It’s a deal.

Vad vill jag säga med det här dravlet då? Ja, uppriktigt sagt vet jag inte. Men om jag får önska så kanske det hjälper mig eller någon annan med liknande funderingar att hitta en väg till att må bättre.
Det finns massor av människor där ute som betyder jättemycket för mig, och förhoppningsvis kanske jag betyder något för dom också.
Jag är nöjd med livet, men det finns en hel del att ta tag i. Jag får börja med mig själv. Bakom den ibland buffliga men glada fasaden gömmer det sig en människa som är allt annat än bufflig.

JAG: Det är dina egna ord.
Jag: Jag vet.

Säger som ”hon med fönen” i Smala Sussie.
Tack för att ni lyssnade.