Tingvalla, solsken och Mikael Borstner

Ett fantastiskt novemberväder utan tillstymmelse till frystendeser. Solsken och bandystart på klassisk tid, 13:15.
Jag och Charlie åkte till Tingvalla Isstadion, detta öststatsmonument som såg sina bästa stunder som “arena” för väldigt längesen. Men jag är väl dum i huvudet, för jag hittar ändå viss charm i denna fula skapelse. Jag har haft mycket roligt på de där träläktarna genom åren, träffat många vänner och sånt där sitter i.

Nu blev det förlust för Boltic med 2-5 och förväntningarna över lagets prestation under kommande säsong ska väl inte ställas speciellt högt. Resurser är minimala och det är kämpa som gäller. Det är då som jag inte kan sluta imponeras av engagemanget vissa har. Speciellt Mikael Borstner. Att år efter år kämpa som tränare med en spelartrupp som värvas ihop med killar som spelar för att det är så jäkla roligt men som inte kan räkna med en spänn i ersättning. Ska inte säga att det är idrottens bakgård, mer att det är någon slags idrottens kärna. Att man tränar och spelar för att man vill åstadkomma något tillsammans. Stora egon är det sparsamt med, om ens några. Mitt i allt står Garre och manar på sitt lag. De är såklart flera, men då jag sedan många år känt Mikael så vet jag hur mycket det här betyder för honom. Under sina aktiva år, mestadels reserv bakom fantomen Mikael Forsell, nu i ett bandybås långt från fullsatta arenor.

I mina ögon är du en idrottshjälte på ditt eget vis, Garre.

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: