sön. sep 15th, 2019

Mina gamla festivalkompisar.
Det är ett gäng man inte träffar varje dag, men när det väl händer är det fantastiskt roligt.
Det är galenskap, ett evinnerligt checkande, en kamratanda som jag på nåt sätt fick äran att slinka in i för några år sen.
Jag känner mig privilegierad.
Hade de här gossarna varit födda i Karlstad så är jag övertygad om att de hade varit Rudare. Så bra är de.

Jag och bröderna Timmerklev lämnade Karlstad strax efter 07 på fredagsmorgonen för färd mot i första hand Södermalm, där vi kastade in våra väskor och tog ett par startläsk tillsammans.
Vår hyresvärd för natten, K Hansson, hade dock svårt att höra oss när vi ringde på hans dörr närmare 20 gånger.
– Lurar på. Lyssnar på extremt arg metal, var orsaken.
Ingen var förvånad.

Janne och Robban dök upp och vi tog en till innan vi beställde en transport för vidare färd mot Gärdet.
Utanför insläppet ringlade kön lång redan när vi dök upp. Första bandet började lira i samma stund som vi äntrade kösystemet. Helt sist var vi ju alla överens om att det inte var aktuellt att ställa sig så vi “kilade” lite.

Sedan löpte eftermiddagen på i Servieringsområde 1 där vi hade bra lyssning på båda scenerna. Kändes väl ändå som en arrangörsmiss att man endast fick köpa “2 enheter” läsk åt gången i baren. Ett beslut som byggde enorma köer och gjorde det omöjligt att köra rundor. Två bärs är inte mycket till runda när man är åtta i ett sällskap.

Frampå kvällen började huvudakten Metallica och då lämnade vi alla ölhagen och begav oss fram emot scenen tillsammans med närmare 52 000 andra. Det är ju sen det stora kaoset händer.
Metallica rockar ju på bra som fan på scenen, men efter en eftermiddag med en hel del öl så ska ju läsken även ut. Att på något sätt sätta en kurs för att sedan hitta tillbaka till ursprungspositionen och kamraterna visade sig vara en svår nöt att knäcka. Jag lyckades en gång, men sen var det kört. Vi hade alla på nåt sätt hamnat för oss själva nånstans i folkhavet.

Tidigare hade Mange mycket rutinerat tagit ett par nycklar av K Hansson då det är en klassiker att han liksom “försvinner”. Samme Mange hade även tydligt klargjort att hans mobilbatteri var på upphällningen och till slut var det finito. Ingen bra situation således. Så där var jag, halvt strandsatt.
Kände att jag behövde säkra upp nån form av sovplats och kontaktade min gamla kompis Malin som bor i stan sedan några år. Hon hälsade att det bara var att dyka upp om det skulle behövas, vilket kändes skönt.

Efter sista låten begav jag och Janne oss mot Karlaplan och tunnelbanan. Vi gick förbi Fältöversten och en mycket välplacerad korvmoj där. Då ringer telefonen…
– Tjaaaa! Var är ni, säger Mange i andra änden.
– En korvmoj vid Fältis, svarade jag.
– Coolt, jag också!
Ett halvvarvs snurr och så kom han gående där. Märkligt är bara förnamnet.
han hade lämnat in telefonen i korvmojen och fått ladda upp lite nödström för att kunna ringa.

Samma visa hände med Rickard som också var borta och batteritom. Han fick vi tag i på Söder när vi tog en avslutningsbira. Han befann sig på en annan bar och “nödladdade”.
Alla samlade och det blev hemgång.

Att vi sedan satt uppe och surrade till nästa morgon är ju en helt annan sak.

Sveriges Radio direktsände ju spelningen och den finns att lyssna på här (så länge den ligger kvar):

Stort tack till alla som på sitt vis bidrog till ett par fantastiskt roliga dagar.

Nedan ett gäng mobiltagna bilder. Den ena värre än den andra.

Dessutom en snutt med lite mobilfilmat krafs 🙂

Kommentera

Följ mig på Twitter

%d bloggare gillar detta: