Bland det finaste som finns

Idag var ännu en dag då det tydligt bevisades att vänskap grundat i ett supporterskap för en idrottsförening är bland det finaste som finns. På ett otroligt blåsigt (skräll!) Tingvalla så spelade Boltic idag sin sista hemmamatch för säsongen. Men, om jag får prata ur hjärtat, det var inte bandyn i sig som drog. Det var något helt annat.

När vi startade Boltic Blues i början av 90-talet så blev vi snabbt ett bra gäng som sågs tillsammans med Boltics matcher – hemma som borta. En av dessa tidiga kämpar var Christer Adrian. Nu har Christer kämpat klart, och idag tackade vi av honom och mindes tillsammans.

När man ser skaran människor som sluter upp för det som var idag så är det inget annat än rörande. Det är värmande i all ledsamhet som framförallt Ronnie står med idag. Bröderna Adrian är nog i mina ögon historiens mest hängivna Bolticsupporters. Alla vi andra inkluderade.

Att få krama om dig idag Ronnie, det kändes. Jag har, liksom du, förlorat min enda bror och jag vet hur tomt det blir.
Men jag hoppas att du känner stödet från alla oss som slöt upp idag. Jag känner det som att vi hedrade Christer samtidigt som vi stöttar dig och allt det du går igenom just nu.

Skaran som samlades utanför Tingvalla idag är en stor pytt-i-panna av människor. Och det är ju det som är det fina med att vara en del i en supporterskara, oavsett lag eller sport. Du ÄR inkluderad oavsett vem du är, hur mycket eller lite pengar du har eller hur du ser ut. Jag vet inte någon form av gemenskap som är så inkluderande som just den på läktaren.

Vi gör alla våra val här i livet. En del tvingas till val de kanske inte hade för avsikt eller vilja att ta, men så ser livet ut.
Jag vet att i det där gänget finns det folk i samhällets alla segment. En dag som den idag så är vi alla i samma kläder. Kläder som inte syns, men som finns i själen. Idag var vi alla blågula. Vi känner inte varandra allesammans – men vi vet varför vi är där och vi respekterar varandra.

Från gänget som startade en gång där borta i förra årtusendet till de som fortsatt är aktiva. Boltic Blues är snart 30 år och Ronnie och Christer Adrian är på något sätt en symbol för hela alltihop. Därför känns det fint att få skriva de här raderna ikväll. Dels till dig Ronnie, men också till Christer, som jag kände enkom genom livet på läktaren. En i mina ögon jävligt reko kille som älskade sitt Boltic, sin bror och brorsbarn över allt annat.

Christer, idag svävade din ande över betongen – och det känns som att den alltid kommer att göra det.

Kommentera

%d bloggare gillar detta: