“Tagit 10 guld – sedan 81!”

Ramsan kom att behöva uppdateras. Men nu fick Färjestad BK stå där på Stora Torget igen, och för egen del var det även en födelsedag jag sent ska glömma.

Ramsan kom att behöva uppdateras. Men inte förrän långt in i maj månad, och inte helt utan drama på vägen. Men nu fick vi stå där på Stora Torget igen, och för egen del var det även en födelsedag jag sent ska glömma. Vill bara skriva några rader ur ett eget perspektiv, en text att kunna titta tillbaka på i en framtid. En liten dagboksnotering, typ.

Men vi får backa lite i tiden.
Senhösten och vintern, med knackiga resultat och en supporterskara i missmod. Vi hade ju ett lag på det där papperet som skulle vara allt annat än där vi var. Det gick såpas att det behövdes bytas ut tränare och sportchef, vilket aldrig är en garant till succé. Men den här gången får man nog ändå säga att något hände. En nygammal gubbe vid rodret i Rickard Wallin, och en för ganska många obekant tränare i Tomas Mitell. Nu när vi har facit så vet nog de flesta att den där Mitell är en slug jäkel när det kommer till att få ut kapacitet ur ett gäng underpresterande hockeyspelare.

Vi kämpade med näbbar och klor för att nå en plats bland de sex första för att slippa en åttondel. Vi lyckades, men många tyckte nog ändå att det var kört eftersom vi skulle få Skellefteå i kvarten. Ett lag vi inte tagit poäng av under säsongen fick se sig stå med öppna munnar och total förvåning när vi åkte hem med segern i den första matchen. Lika förundrade var de säkert efter vår första hemmamatch. 2-0 i matcher mot det oslagbara Skellefteå. Vi hade börjat spela jäkligt fysiskt, och med de pjäserna som finns i laget fanns ju helt klart förutsättningar.

Ett avgörande hemma i match 6:7 betydde att det var dags för semifinal. Från att slagit ut ligatrean väntade nu ligaettan. Ännu en omöjlig uppgift alltså. Men nej, samma visa som i kvarten. 2-0 i matcher och därefter löste det sig så fint att Linus Johansson – detta djur till hockeyspelare – skickade Löfbergs Arenapubliken till himlen när han avgjorde i sudden i match 6:7.

Finalklart för första gången sedan 2014. Skillnaden den här gången var väl att nu kändes chansen att ta hem hela klabbet som verklig. Det blev en hemmamatchernas final. Samtliga sex första matcher vanns på hemmaplan, och det blev en sån där olidligt spännande “Game 7”, en match där alla visste att ett lag höjer bucklan, det andra gör det inte. Allt skulle hur som helt vara slut efter den där torsdagen.

Det jag såg var ett glatt men laddat gäng som till synes tog det som vilken match som helst. Det jag upplevde hos hemmalaget var mer ångest och en press på att frälsa sin hemmapublik. Två mållösa perioder satte allt på sin spets i den tredje, där Jesse Virtanen var den förste att sprätta korken. Sen blev det två grönvita mål ytterligare och helt plötsligt så stod man där i båset och tittade på…kompisarna som formligen kastade sig in på isen med nya fina guldhjälmar. Man bildade en stor hög framför de tappra själar som gjort resan från Karlstad för att få se matchen. Kan ärligt säga att jag där och då inte fattade speciellt mycket. Det blev liksom tomt…men inombords bubblade det ju såklart. Men om man som jag har ett uppdrag att förmedla känslor till fler än mig själv så blir man automatiskt lite återhållsam. Det finns ett jobb att göra först, sen kan man ta hand om sig själv och sina egna känslor.

Men ända sedan den där slutsignalen i Luleå 12 maj 2022 har jag gått i något slags lyckotöcken. Att ändå få vara en pytteliten del i den här framgången känns omtumlande, men som också gör mig väldigt stolt. Men det som slagit mig allra mest sedan vi landade är samtliga spelare och ledares vilja att fira med alla fans. Allt ifrån bakdörren på Delfinen där spelarna kastade sig ut i famnar med både sig själva och pokalen, till mottagandet på flyget där hundratals stod och väntade när vi landade ttrax innan 03 på natten. Bussen körde ut från flygplatsområdet, och väl utanför avspärrningarna så öppnades dörrarna och alla klev ut för att dela glädjen med alla de som offrat tid för att möta upp.

Torget var ju en annan sak. Tror de flesta som spelar i laget någongång har pratat om det där Torget och att det skulle vara häftigt att uppleva. Tror dock ingen av dem hade kunnat föreställa sig den uppslutningen. Flera jag pratat med under dagarna har varit ganska lika i sina beskrivningar. “Kunde aldrig tro att det skulle vara så mäktigt” osv.
Smög själv omkring i bakgrunden på scen och hade en magisk vy över folkhavet. En syn som rockstjärnor ser, eller mästare i hockey när de kommer till Karlstad.

Efter det har det ju varit fest. Och det som har gjort mig så lycklig är att spelare och ledare verkligen har festat med supportrarna. Visst, en middag på fredagskvällen ihop med respektive och några andra lösa som en själv, men efter det – fullt ös ute bland folk. Ingen har haft viljan att sitta ensamma i någon förbokad hemlig lokal, utan här har det varit öppet för alla att delta, komma fram och snacka, ta en bild eller bara få känna sig i närheten och på så sätt deltagande i lagets firande.

Att man gör en “krogrunda” på fredagen och tar sig från ställe till ställe med pokalen och sig själva visar för mig hur viktiga supportrarna är för de här killarna. Det var verkligen ett guld som vanns tillsammans.

För maken till det ös vi hade i vår arena under slutspelet, det vet jag inte om jag upplevt tidigare.
Jag tror också att publiken har triggat varandra i att ge allt för laget. Med det sagt så ser jag redan fram emot premiären i höst när vi får uppleva det här igen. För inte backar väl publiken tillbaka nu, efter det här!? Nu är det ju bara fullt ös framåt som gäller från första nedsläpp.

Karlstad har än en gång visat sig vara den häftigaste hockeystaden att bli mästare i. Det var kul, det gör vi om!

Bjuder på några rutor från dagarna. Resten får komma i andra kanaler.

 

Kommentera

%d bloggare gillar detta: