Vilken märklig tid vi befinner oss i, det har inte undgått någon. Om denne någon mot förmodan ändå skulle finnas där ute så är det ju bara att gratulera. Vi andra får traggla på efter bästa förmåga.
Nästa gång det är dags för födelsedag så blir det för 52:a gången. Det börjar bli såpass många att man också lyckats samla på sig en hel del intryck och upplevelser genom resan fram till nu. Som någon sa en gång – det är bättre att fylla år även om de är många, alternativet är klart sämre.
De senaste åren har väl dock inte hamnat i det fack i den där ryggsäcken man tittar med glädje i. Så mycket tråkigheter som kantat de här åren, så mycket tid att fundera på saker och ting. Till en början fanns det tyvärr inte speciellt många glada tankar, utan det var mest fokus på vad som inte gick att göra och de planerade upplevelser man blivit rånad på. Det där pågick ett bra tag ska erkännas.
Men efter ett tag så var det som om någon ruskade om mig och påpekade hur jävla sorglig man blivit. En inre röst som sa något i stil med: Välj att se det du faktiskt KAN göra istället för det du inte kan. Kanske var det någon klok förfader eller förmoder som vakandes över mig såg att det finns potential i den där mjuka massan av människa som trampar runt, men som slarvas bort med en massa negativa inställningar. Jag ska komma tillbaka till det där med förfäder…
Men lite kort så kan man säga att den där vändningen gav några hundra mil på värmländska vägar, mil som istället för negativa tankar, kantades av vacker natur och tid att tänka. Efter några resor så var till och med tänkandet lagt åt sidan, och istället så var det bara en underbar tomhet som infann sig. Jag var bara där och då – varken bakåt eller framåt. Antar att folk som mediterar känner samma sak. Det blev som en meditation för mig och den har jag försökt dra nytta av efter det.
Men inte fan är det lätt. En säsong i arbetet helt utan folk i arenan gjorde dåliga saker med sinnet. Att sedan under hösten åter få uppleva det som en gång var – med en kokande arena och en känsla av normalitet. En sommar med allsvensk fotboll på Stora Valla – om än med reducerad publik – men ändå. En euforisk rödvit kväll i Örebro med ett drag och en känsla av…ja, jag vet inte riktigt hur den bäst ska beskrivas. Där och då, utrustad med kryckor efter att ryggen totalhavererat. Men på plats var jag, och under de 90 minuterna fanns det ingen smärta att tala om. Den var liksom inte ens tvåa i kön. Man levde!
Sen kom helvetet tillbaka och stolarna gapade än en gång tomma. Klubbledare som kunde andas ut efter en mardrömssäsong rent organisatoriskt hamnade åter igen i ett djupt hål som man bara fortsatte att gräva i. Inget jag avundas, men nu om någonsin gäller det för alla föreningar, företag eller andra instanser som lider att komma samman – att ta sig ur det här som en enhet. Att man går samman från topp till tå. Då kan det till och med komma något bra ur den här skiten till slut.
Man kan säga mycket om det där som sker ute i världen och här hemma, men just den här svängen verkar ta oss alla på något vis. Och den här veckan blev det vår tur att hamna i familjekarantän efter ett positivt prov i familjen. Vi klarar oss bra då ingen har några direkta symptom, men att bli satt i karantän är ju som det låter – värdelöst. Men det finns alltid de som har det värre, vilket man ibland ödmjukt bör ägna en tanke. Och det var här förfäderna kom in i tanken igen.
Vi fem här hemma – ja, dotterns pojkvän hade spenderat helgen hos oss och åkte liksom med i svängen när vi stängde in oss. Hur som helst, vi poppade lite popcorn och satte oss alla för att se på Talang. Efter det slog vi på Renés Brygga där bland annat Marko Lehtosalo och Peter Stormare gästade just det här avsnittet. Och det var just det som Stormare berättade som fastnade hårt hos mig.
Han var upprörd över hur folk på många håll har varit jävligt egoistiska i den här pandemin.
– Jag ska fanimej åka på min chartersemester, eller jag ska visst åka till fjällen, sade han i en tirad om folks dåliga omdömen genom de senaste åren.
Sen sa han: – Det är så dålig respekt för tidigare generationer att vara så egoistisk. Utan dem hade ingen av oss suttit här idag, och de närmaste generationerna har slitit sig igenom svält och två världskrig.
Meningen med hans ord var att man kanske bara kan backa tillbaka en aning när det är som värst och vara nöjd med det “lilla”, och på så sätt visa respekt för våra förfäder som kämpat i bra mycket svårare tider så att vi faktiskt kan sitta där vi gör.
Det slog mig då att kontakten med sina förfäder kan te sig på många sätt. Det finns nog en liten spirituell sida av mig nånstans i det inre av den alldeles för stora massan människa som jag är. Om inte annat har den kommit mer i ljuset på senare år.
Och om man kan kalla det för kontakt vet jag inte, men jag får ett inre lugn i kroppen när jag åker in i Degerfors. Detta samhälle mest känt för omvärlden genom sin fotboll och sitt järnverk. För mig är det så mycket mer, och känslan blir bara starkare för varje år.
Kanske är det för att de som tog mig till den här världen är inne på sista pizzaslicen som Stormare uttryckte sig om att han själv var på livets sista fjärdedel. Mor och far föddes i Degerfors, medan jag föddes här i Karlstad. Kanske är det för att knyta ihop den historiska säcken i sinnet de här känslorna kommer, jag vet inte. När de är borta är den sista levande länken till min släkthistoria borta. Det känns både ledsamt och lite skrämmande måste jag säga.
Men just därför så är det också viktigt att leva i nuet, och att göra det man kan för att nuet ska bli så bra det har möjlighet att vara. Det är ett inre jobb att göra, men de dagarna man känner resultatet av det där jobbet så är det jäkligt bra dagar. Du påverkar din omgivning genom att vara, och är du en person som ger energi istället för att ta så blir dagen helt klart en bättre dag. Det är inte alltid man lyckas, det ska vi ha helt klart för oss. Men det samma där, ta vara på det som är bra och försök lägga det som är skit i soptunnan. Det blir aldrig bättre att älta skiten.
Har ni möjlighet så titta gärna på det där avsnittet så kanske det är lättare att förstå än att läsa de här halvflummiga raderna.
Och nej, gubbfan har inte gått och blivit religiös. Däremot har gubben blivit en liten grubblare på äldre dar. Ett grubbel som faktisk stimulerar och förhoppningsvis märks till det bättre. Det är åtminstone det jag hoppas.
Och den här texten då? Ja, om inte annat kan det ju vara kul att läsa om nåt år igen när den här skiten som omger oss just nu är väck och vi lever det liv vi vill igen. Har ni orkat ända hit så tackar jag för det. Hoppas det gett något!
