Det har varit ett par besynnerliga år på alla sätt.
Med en pandemi som lamslagit stora delar av världen och på många sätt gjort många människor rädda för vad som händer och vad som kanske kommer att hända framöver.
Vi har sedan en tid tillbaka även en fullskalig invasion av ett annat europeiskt land i vår direkta geografiska närhet, vilket också skapar oro i nutid och framtid. Det händer saker i den övriga världen som känns allt annat än bra. Med detta har också kommit ökade kostnader för i snart varje hörn av vardagen, vilket såklart påverkar den enskildes situation. Den naturliga reaktionen är att man bli rädd, orolig och i en del fall arg på allt och alla runt omkring.
Men det finns också fina exempel när det krisar, och en av dessa är idrottsrörelsen.
Vi ser det i nutid när var och varenda idrott gör någonting för att hjälpa folket i Ukraina. Men vi har också sett det historiskt. Och här är supporterkulturen som allra vackrast. Exemplen är många där ”färger” haft noll betydelse när man gått ihop och stöttat. Det senaste jag kan komma att tänka på var för något år sedan då några AIK-supportrar förolyckades på väg för att se sitt lag möta Kalmar i fotbollsallsvenskan. Dagen efter badade Putte Kock-statyn utanför Friends Arena i Solna i halsdukar och flaggor från andra klubbar, tillsammans med de egna AIK-färgerna.
Idrotten och dess supportrar är i mina ögon ett bevis på att när det väl bränner till så finns man där för varandra. På en läktare görs heller ingen skillnad på ditt ursprung, ditt yrke eller ekonomiska situation. Du är en bland alla andra som håller på ditt lag. Det är gemenskap i dess allra vackraste form, och jag är glad att jag är sprungen ur just den gemenskapen.
När vi nu går in i den tiden på året när vinteridrottens alla serier går mot sin upplösning och diverse slutspel så är det några som har lyckats, några som har misslyckats och en hel rad där emellan. Fotbollen står i startblocken för att starta sin resa mot något liknande.
Det jag tyvärr tycker mig se, helt oaktat favoritklubb, är att klimatet ”där ute” bara blir värre och värre. Kanske har det med förra årets nedstängning att göra – att man inte fick vara på plats och skrika ut sin glädje eller ilska och istället gjorde det bakom skärmen – jag vet inte, men utvecklingen går i mina ögon åt helt fel håll.
Många av mina bästa vänner i livet har jag funnit på just på eller kring en läktare. Vi kan ha helt olika åsikter när det kommer till väldigt mycket i det övriga livet, men när vi varit tillsammans och sett laget vi har gemensamt har vi alltid gett allt för att stötta klubben. Då har allt annat varit sekundärt.
Alla klubbar går ibland igenom sämre tider än vad förväntningarna önskar. Kritik kommer då från alla håll och ibland är den nyanserad, ibland inte. Den negativa energin är av någon tråkig anledning ruskigt stark och är även den enkla vägen till att få ur sig sin egen frustration.
Ditt lag, din klubb – oavsett vilken det är – behöver högst troligen inte den typen av energi just nu. De som representerar din klubb jobbar med all säkerhet stenhårt för att uppnå allas våra drömmar. Det gäller spelare, tränare, övrig personal och alla ideella som finns runt varje svensk idrottsförening. Ingen vill att det ska gå dåligt.
Att det sedan finns saker att diskutera och förbättra – absolut, det gör det alltid.
Men för att återkomma till rubriken ” Att stå och gå från där man är” gäller ju i allra högsta grad när många är i slutspurten av sina säsonger. Man får göra det bästa av det man har här och nu – och i min drömvärld så gäller det oss alla som har en känsla för något klubbmärke. Härifrån och framåt!
Det som har hänt kan inte förändras, men det som kommer framåt är påverkbart.
Jag tror att vi alla mår bra av att ladda oss själva och de vi bryr oss om med massor av positiv energi. Det är i mina ögon ett stort steg till något bättre, och även här är folket på läktaren en jättestor katalysator för att alstra just den energin. Både för de som utövar och alla bredvid.
För någonstans är det väl gemenskapen, vänskapen och längtan till sportsliga framgångar som en gång gjort att man hamnat i föreningslivet. Att då skicka in all positiv energi man har till de som ska kämpa för ditt klubbmärke, det borde ju vara den bästa investeringen man som enskild individ kan göra.
Om det sedan bara stannar vid en dröm så är det väl så.
Jag tycker ändå att det är en ganska fin dröm.
