Hösten har anlänt

När man möts av ett kyligt krisp i luften, bilrutan är täckt av nattens fukt som kristalliserat sig, när vinden viner genom kläder och märg. Då vet man att hösten har kommit för att stanna.

Löven har sedan länge lämnat sina grenar för att åter hamna i det eviga kretsloppet. Av jord är du kommen och så vidare.
Men det är ju så det är – varenda år. Men det känns som när det väl händer så står man där, lika oförberedd som året innan.
– Fan va kallt det är idag…tänker man som om det skulle vara en utopi när vi ändå snackar början av november.

Hösten är också tiden då mörkret erövrar våra breddgrader. Det är mörkt när man åker till jobbet och mörkt när man ska åka hem. Inte direkt upplyftande när ljuset är en av de viktiga källorna till det pigga humöret. Då gäller det att försöka hitta reserverna. Reserverna i tankesättet, att finns tjusningen med årstiden och mörkret. Inte lätt jag vet, men det går.

Hösten har annars varit en fin årstid. Den tidiga delen av den alltså. Då när löven fortfarande klamrar sig fast vid sina grenar och i sin iver bjuder på ett sprakande färgskådespel som under vissa dagar är ren magi att beskåda.
Luften är krispig, men det är också klar på ett helt annat sätt. Lungorna fylls med, som det känns, ren luft och det piggar ju upp.

Men det har också varit en höst med många timmar på jobbet. Nu när det är ett matchuppehåll under kommande vecka ska jag faktiskt ta mig mot huvudstaden för en liten “hjärntvätt”. Många känner ju att stressen slår på bara man säger namnet på staden, men för mig är det motsatsen. Jag blir lugn av att strosa omkring på Stockholms gator, jag blir lugn i myllret i tunnelbanan, jag finner en enorm tillfredsställelse i att planlöst flanera omkring bland de vackra husen och vyerna med en kamera i min absoluta närhet. Det blir sinnesfrid på något sätt. Precis samma känsla jag får när jag sätter ned mina fötter i London. Man blir en myra bland miljoner andra i stacken. Helt anonym liksom. Inte för att jag har några som helst problem med att strosa runt i min hemstad, men där har jag gjort just det under i stort sett hela min levnadstid. Ibland behöver man omväxling.

Annars har det ju varit helgen då man tänder ett ljus för de som inte är med oss längre. Så har även jag gjort. Det blev en söndagstur till kyrkogården och det är något visst att promenera omkring där en helg som denna. Man möter människor som vet varför man är där då de troligen är där i samma ärende. Jag och Molly var och hälsade på brorsan och tände ett ljus vid hans minnessten. Vet inte varför det känns skönt i själen när man är där, men så är det. De gamle som har sin vila i Degerfors fick inget fysiskt besök, men de är ofta med mig i tanken. Det gör också att bygden aldrig kommer att släppa mig. Jag har aldrig bott där, men rötterna sitter fast som en tall på en västkustsk bergsvägg.

Det pratas mycket mer om psykisk ohälsa nowadays, vilket jag tycker är bra. Har man själv vandrat den vägen så är det nog så att man är något mer vaken på signaler, både hos sig själv och hos de man har omkring sig. Det går ju, med rätt hjälp, att ta sig ur ett tillstånd. Därför gör det mig extra glad när jag läser om Ellinor och Lars för att ta några exempel. Människor som varit på mörka platser tidigare i livet men som nu basunerar ut sin lycka. En del kan säkert störa sig på det, men låt dom göra det. Har man aldrig haft problem vet man ju inte hur lyckan känns när problemen lämnat.

Och det är väl lite därför jag drar iväg en stund under nästa veckoslut. Att få lite “space” som det så fint heter. Inte för att de som bor under samma tak som jag gör går mig på nerverna på något sätt. Inte alls! Men att ibland bara få göra det man själv vill, utan annat omkring sig, det tror jag är nödvändigt för oss alla. Frun åker iväg med några kompisar helgen efter och jag uppmuntrar varje sådant tillfälle för jag vet vad det ger henne.

Sedan kan jag inte låta bli att berätta hur glad jag blir, och hur det värmer att se mina barn på hockeymatcherna. De har, vad det verkar, hittat varsin gren i det här med att se på matchen. Charlie och farfar sitter allt som oftast tillsammans på C1 och pratar om det som händer på isen. Grabben är lite av en grubblare och att då ha farfar bredvid sig garanterar inte alltid rätt svar, men det garanterar full uppmärksamhet och inlevelse. Att se dessa två tillsammans värmer mig på ett sätt jag har svårt att beskriva. De skapar just nu ett minne för livet för Charlie. Ett minne han en dag kan berätta för sina barn – “När jag och min farfar alltid var på hockeyn förr i tiden…” osv.

Molly trodde jag väl kanske inte skulle bli såpass intresserad att hon själv ville gå. Men ack så fel jag hade, och ack så farsarvet i henne lyser igenom. Hon har samma triggerpunkter som jag hade när jag en gång fann ståplatsen i Färjestads Ishall (som den hette då) som hon nu upplever i Löfbergs Arena. Och det kan jag säga, att efter att i olika konstellationer och miljöer varit en stor supporter själv, både till hockeylaget, bandylaget och det engelska fotbollslaget, så är det ur dessa miljöer mina allra bästa vänner i livet växt fram.

Det är därför jag blir så lycklig när jag ser henne lycklig där i mitten av ståplats. Hon står där bland människor jag litar på, som är där för samma sak som hon är, och det är människor som är där av samma anledning som jag själv stod där en gång i tiden.
Nu har jag förmånen att i min yrkesroll kunna få stå och se upp på den där delen av livet och känna viss avund för det hon nu går igenom. Den första kärleken till supporterkulturen.

Hoppas ni alla har en fin höst och gör det bästa efter er egen förmåga och vilja.

Kram,
Stefan.