Att vara supporter till ett lag är något fint och värdefullt.
Inte bara för klubben som får äran att åtnjuta ditt stöd, utan även för egen del.
Man inkluderas i något större, och ges samtidigt möjligheten att få vänner för livet.
Supportrar gjorde ditt och supportrar gjorde datt. Rubrikerna och löpsedlarna har varit många genom åren, och inte alltid speciellt klädsamma för rörelsen. “Krigsrubrikerna” när det varit stökigt på eller utanför arenorna har aldrig låtit väntas på utan det har varit fullt uppställ med hur kaotiskt det har varit. En hel del av det som skrivits har dessutom troligen varit helt sant, och själva stöket är inget jag står bakom.
Men när det väl bränner till så finns det heller inget så unisont och vackert som supporterrörelsen.
I veckan omkom tre unga AIK-supporters i en trafikolycka. De var på väg till Kalmar för att se sitt lag spela match.
Tre unga människor som aldrig kommer hem igen – tre unga människor som älskade sin klubb och ville åka iväg för att stötta.
Den sorg de efterlämnar bland sina nära och kära är tung att tänka på.
Det är här det vackra åter visar sig. Utanför Friends Arena i Solna ligger nu blommor och halsdukar som en minnesplats över de unga människorna. Och det är inte bara AIK-halsdukar utan även från bittra rivaler. Alla kan sätta sig in i situationen. Det kunde ha varit någon av “de våra”. Så även om det boxats utanför arenorna mellan rivaliserande supporters, skrikits hatramsor från läktarhåll och allt annat osmakligt man kan tänka sig att rivaler utsätter varandra för – här är alla i samma båt.
Att gå “all-in” för sin klubb är inte alltid av ondo. Jag känner ibland att det är den stora allmänna uppfattningen av personer som gör just det. Visst, det händer skit ibland, men var gör det inte det? Det är ju vid tragiska tillfällen som det nyss inträffade som det visar sig vilket skrot och korn de flesta supporters är gjorda av. Det tycker jag bör belysas mer.
För att ta ett annat exempel som jag älskar mer än något annat med just supporterkulturen.
Det spelar ingen roll vem du är. Alla är på just din läktare av precis samma anledning som du – att stötta ditt lag och att få vara med i gemenskapen. Gemenskapen som kan genereras på en läktare, eller i miljön kring den, hittar du inte någon annanstans i samhället. Rik, fattig, nysvensk, ursvensk, politiskt höger eller vänster eller vad som helst. Inget spelar roll just där, i en av samhällets största gemenskapsmotorer.
Jag är själv en person som har fått de flesta jag idag kallar för mina bästa vänner genom intresset till en klubb. Vi kanske inte alla gånger delar samma uppfattning om hur samhället borde skötas, men vi respekterar varandra för de människor vi är och har så alltid gjort. Det tycker jag är det allra finaste med supporterskapet – det görs ingen skillnad.
Man delar glädje, sorg, förtvivlan och eufori tillsammans.
Det blir så väldigt tydligt när en tragedi inträffar – som den i veckan.
Ett massivt och unisont stöd skickas i rak riktning till de som är drabbade och det kommer från alla håll.
Det tycker jag kan belysas mycket bättre från alla de som älskar krigsrubrikerna vid problem.
För är det något som det senaste året har belyst så är det att vi har saknat att få vara på våra läktare. Jag kan ibland tänka på det när jag i mitt arbete ser en arena fyllas på efter den just öppnat för match. Undrat hur många som just där och då upplever sin bästa stund i livet, undrat hur många som i vardagslivet är ganska ensamma men som i arenan lever upp och känner sig som en i ett större kollektiv.
Supporterskapet är inte något fult – det är bland det vackraste vi har.
View this post on Instagram
