Skip to content

Årets Tour de Fröpp är i hamn. Efter 344 mil på sex dagar så har vi fått sett så mycket av naturens skönhet att det så här tätt inpå är aningen svårt att ta in. Men häng med i “dagboken” nedan om ni vill. Både betraktelser och bilder!

Etapp 1: Karlstad-Umeå
Årets Tour är aningen utökad jämfört med fjolårets.
Bilen rullade från Karlstad strax efter 07 på måndagsmorgonen. Etappmålet i Umeå låg där och då dryga 80 mil bort, och det var där och då svårt att tänka på det. En sedan tidigare satt rutt, bortom de vanliga vägarna i den mån det var möjligt, tog oss till Nora där vi gjorde vårt första stopp. En liten stros vid bangården i det fortfarande sovande samhället räckte gott denna något kyliga morgontimma.

Tänk så vackra stationshus de byggde förr! Nora station är inget undantag, men det kör ihop sig för chauffören redan här.
– Men, Örebro har väl aldrig varit nån järnvägsknut?
Vad nu det har med Nora att göra fick jag aldrig reda på. Kanske lika bra det!

Färden fortsatte och vi passerade Bergslagsmetropoler som Norberg, Fagersta och Avesta innan vi landade utåt kusten vid Sandviken och Gävle. Där vek vi också norrut på den magiskt tråkiga E4:an. En väg som tog oss mot etappmålet i Umeå.
Några mil från målet ligger Hörnefors. Där står en staty över en av svensk fotbolls absolut största. Från den lilla orten kom nämligen en av svensk fotbolls allra största genom alla tider – Gunnar Nordahl. Hur det kom sig att han tog sig härifrån och vidare till Degerfors är ju en märklig historia i sig, men likväl den varma sanningen. Efter en mellanlandning i Norrköping blev Gunnar Nordahl en av AC Milans bästa målgörare genom tiderna då han under säsongerna 1949-1956 gjorde 210 mål på 247 matcher. Han gjorde ytterligare två säsonger i Italien (AS Roma) innan han avslutade sin aktiva karriär med en säsong i Karlstad BK (59-60).

Efter att vi sagt adjö till “Il Bisonte” styrde Fröppen fordonet de sista milen till Umeå och vi kunde få lite mat och inta ryggläge innan den andra dagen tar sin början i morgon bitti.

Etapp 2 går mellan Umeå och Kiruna, men inte heller den kommer att gå raka spåret. Det är utanför de stora vägarna naturens prakt finns. Det är den vi har tänkt att beskåda!

Häng gärna med på min Instagram Story för uppdateringar efter vägen!

*****
Etapp 2: Umeå-Kiruna

Vi åt en bra frukost på hotellet innan vi rullade inåt landet. E4:an var vi trötta på vid det här laget, och snabbaste vägen var bortbytt mot en vi antog skulle bli både vacker och mer intressant.

Vägen längs Vindelälven tog oss vårt första stopp. Vindelforsarna i höjd med Renfors var en mäktig syn. Vindelälven är en av få älvar i Sverige som inte är utbyggd med någon form av vattenkraft, och den forsar fram som den var tänkt och skapt att göra. Det där med vattenkraft var dock något vi fick se i större skala senare på dagen.

Strax efter forsarna kom badsuget. Kollade kartan och hittade något som hette Kärleksudden i Hällnäs. Det såg ut att finnas en liten sandstrand vid Vindelälvens kant så där fick det bli. Vi klampade i och var doppade från topp till tå på bara några sekunder. Det var friskt i vattnet, men inte kallt. Vi hann precis upp innan det började att regna rejält.

Vi fortsatte vår färd med Vindelälven som sällskap nedanför vägen, och kom efter ett tag fram till Åmsele. För oss som har några år på nacken ringer det säkert oroliga klockor i skallen, vilket inte är konstigt. Natten till den 3 juli 1988 mördade den finske Juha Valjakkala två makar samt deras 15-årige son. Allt på grund av en stulen cykel. Det är verkligen helt fruktansvärt det som hände, och när vi idag åkte fram till kyrkan i den extremt lilla byn så fattar man ännu mindre. Vad fan gjorde Juha och hans tjej här ute i ingenstans? När man sen läser på lite om finnens vidare liv och öden så är det ju en notoriskt kriminell människa med noll framtid.

Vi tuffade på och fick se lite renar efter vägen innan vi till slut landade in i Arvidsjaur där Frasses fick laga lunchen. Mätta fortsatte vi färden norrut och stannade sedan till vid Polcirkeln. Inte mycket att se, men det är väl en grej man gör antar jag – stannar till alltså.

Sen kom Jokkmokk. Efter lite informationssökande så fick vi bland annat fram att det är den mest energiproducerande kommunen i landet. Inte konstigt då den väl utbyggda Luleälven fått slå halt vid ett flertal ställen. Strax innan Porjus låg en gång Harsprångsfallet. Numer finns en utmärkt spångad led som hjälper dig fram till det forna fallet och dess branta bergväggar. Hade ju gett en och annan riksdaler för att fått sett det här fallet i sin naturliga prakt. Med tanke på hur bergväggar och botten ser ut utan vatten kan man bara föreställa sig den rocknroll ett forsande vatten hade kunnat bjuda på.

Det är inga små dammar och elproduktionsområden här uppe. Helt enorma, och man förstår ju varför elen är billig här uppe, men svindyr hemma i söder.

När kvällen kom så rullade vi in i Kiruna där vi också helt logiskt börjar den tredje dagen och etapp 3. Vad den bjuder får vi väl återkomma till. Men om allt går vår väg så kommer det att bli en magisk dag!
Bilder från Etapp 2!

*****
Etapp 3: Kiruna – Nikkaluokta – Narvik

Vilken dag!
Den startade på det helt nya Scandichotellet i Kiruna, som är en stor ögondragare i den nya stadskärnan som växer fram i staden. Då marken börjat röra på sig under en del under gruvstaden så har man varit tvungen att helt enkelt flytta delar av innerstaden. Hela projektet är så massivt att man inte riktigt förstår. Det man dock både ser och förstår är att gruvan är den centrala grejen i stan. Saker tillhörande gruvdriften syns var man än vänder sig, men det kanske inte är så konstigt. Det sägs vara världens största malmgruva under jord, och med sina uppskattningsvis 50 mil tunnlar/orter så är även den omfattningen omöjlig att greppa. Klicka här så kan ni själva läsa om det.

Efter det var det dags för dagens, och kanske resans stora grej. Magnus fick dock ett samtal på morgonen som just där och då var lite negativt. Samtalet kom utifrån Nikkaluoktas helikopterbas som lät meddela att det troligen inte skulle vara möjligt att gå ner på Kebnekaises topp. Det var helt enkelt för molnigt. Helikoptertur skulle det ändå bli och det kom att bli alldeles fantastiskt! Istället för en nedstigning på toppen blev det en extra tur runt de olika massiven. Vi fick “nöja oss” med att se Kebne på hyggligt nära håll, men från luften. Däremot blev det en längre rundtur i de olika dalgångarna i massivet.

Se filmen här!

Svårt att sätta ord på det hela. Överväldigande upplevelse helt enkelt. Sen måste jag ju berätta en sak under parollen “världen är liten”. När vi satt och väntade på att det skulle bli dags visste vi redan att vi skulle släppa av en fjärilsinventerare från länsstyrelsen efter en bits flygning. Men alldeles innan flygningen kom det in ett par och undrade om de kunde få flyga helikopter.
– Ja, vi ska upp nu med de här. Om de kan tänka sig att ta er med på turen så är det okej för oss, sade killen bakom disken.
Det hade vi inget emot, men det var ju inte det som var själva grejen. På väg ut mot farkosten började vi prata och vi meddelade att vi var från Karlstad.
– Men va fan, vi också. Vi bor på Kronoparken, utbrast det båda.
Är det inte helt sjukt ändå? Mitt uppe i landets fetaste bergmassiv träffar man två personer från Karlstad…

Efter flygningen for vi tillbaka in till Kiruna och fortsatte norrut på E10:an mot Torne Träsk och senare Riksgränsen, för att ikväll ha landat in i Narvik.

Magisk dag – hoppas bilderna kan förmedla ett uns av känsla!