Det är inte lätt det där, att minnas på rätt sätt.
Då menar jag inte om man kommer ihåg fakta eller inte, utan mer att minnas de fina stunderna.
Det blir liksom så tydligt en kväll som den här.
Livet rullar på säger de ju, och de har väl rätt i sak. Det formligen forsar fram och dagar blir veckor, månader, år och till slut ett helt liv. Vissa får mindre av den där varan än andra, och det drabbar till slut någon i ens närhet.
Mitt eget liv är i fullt sus under den här delen av året. Så när det kommer en ledig dag så gör man det man helst av allt vill, i mitt fall innefattar det gärna att bara hänga med de här tre andra som bor på samma adress som jag själv.
Men den här helgen är den officiella eftertankehelgen. Helgen då folk vallfärdar till kyrkogårdar runt om i landet för att tända ett ljus för någon vän eller anhörig som gått bort. I mitt fall så dyker “mina” andar upp i skallen titt som tätt och jag behöver ingen speciell helg för att minnas. Men den har ett annat bra syfte, åtminstone för egen del. Den påminner en om att faktiskt, om det så bara är för en kort stund, stanna upp och…ja, tänka, andas, minnas.
Idag fick jag sällskap av dottern när vi tog en sväng till kyrkogården. Vi tände ett ljus vid min brors minnesplats, satte oss på en bänk, hon med sitt huvud mot min axel. Vi bara satt där och ingen sade ett ljud. Ångan ur näsa och mun var det enda som fysiskt rörde sig där vi satt. Tankarna rörde sig de också, och det är där det gäller att minnas rätt. Det finns inget som säger att man inte kan vara ledsen och kanske få en tår i ögat då och då när man tänker på de man aldrig mer får träffa. Men för att vara egoistisk, jag mår inte så bra av det och försöker i allra högsta grad att minnas de roliga stunderna, de fina minnena, skratten och upplevelserna man gjort tillsammans.
Min farmor dyker alltid upp i mina tankar en dag som denna. Denna fina, snälla gamla tant som aldrig sagt ett ont ord om ett enda levandes ting i hela sitt liv. Hon är där hos mig ibland när det är tunga stunder. Hon ler mot mig och säger på sin Degerforsdialekt att “dä årner säj skarru se”. Och det gör det ju allt som oftast.
Jag skulle kunna skriva en roman om mina minnen tillsammans med min gamla farmor. Och det är väl just det jag menar när jag säger att man ska minnas rätt saker. Idag är hon ju där och ler mot mig, och även om hon inte funnits hos oss på jättemånga år så är det alltid samma känsla.
Så ljuset vi tände hos min bror idag är lika mycket för farmor och de andra gamla som på sitt eget vis är mina guider i livet. Hårt jobbande människor som med små medel fick livet att snurra. De fick alla bli gamla, vilket brorsan aldrig fick chansen att bli. Det om något kan göra mig ledsen. Men det är ändå samma där – ingen kommer tillbaka och man får bara tugga i sig den faktan, hur tufft det än må vara. Det är kanske därför jag helt enkelt försöker att minnas rätt.
Sedan vet jag ju inte om det är någon slags mening med saker och ting. Som att två av mina brorsdöttrar dök upp vid minnesplatsen nästan samtidigt som oss. Fint var det hur som helst.
Ta hand om er och de ni har omkring er. Det är värt det.
