Utflykt med följebil

Ännu en helg och ännu några mil i bil. Det här nyfunna nöjet att rulla omkring på vägarna och titta på landskapet lockade ytterligare deltagare i helgen. I en “följebil” fanns mor och far, och då blev det en sväng österut till “de gamles” hemtrakter.

Fick överge konceptet att inte använda de stora vägarna en aning i helgen. E18 fick duga tills strax innan Bodalsbacken då det äntligen fanns en grusväg att ta in på. En grusväg där det sådär spontant fick bli dagens första stopp. Antar att det förundrade de gamla i följebilen, men efter en förklaring var de med på noterna. Då det går sakta på de här vägarna så hinner man se mycket. Just här var skogen väldigt fin med massor av mossbeklädda stenar och berg (de första bilderna i galleriet nedan).
Vägen tog oss till slut förbi sjön Vismen söderut och in “bakvägen” i Björneborg. Bara att hitta en bakväg i Björneborg torde ju kunna ge nån form av utmärkelse 😉

Några bilder blev det innan vi fortsatte ned mot Håkanbol och vidare mot Åtorp. Där blev det dagens första kaffekopp, men vinden var ganska kall så det blev inte så mycket mer. Åtorp är annars en släktklassisk mark. Det är här min farfar är född och det är här min far tillbringade många av sina barndoms somrar. Inte i själva Åtorp, utan på en liten gård strax utanför.


Men målet den här etappen var ställt mot ett litet ställe längs Skagerns östra strand som heter Vårbo. Här byggde min morfar en gång i tiden en sommarstuga, och här har jag minnen från barndomen där det innefattade både midsommarfirande som bad i Skagern. Vi var framme och tittade till stugan, och det kändes som om allt var mycket mindre än när det så att säga begav sig. Men den lilla bygden påminner om en miljö hämtade ur en film med Emil i Lönneberga och det kändes väldigt fint att titta förbi.

Sedan bar det av ännu mera österöver. Vi svängde in på Bäckelid, farfars gamla barndomshem – tog en snabb titt och åkte vidare. Eftersom både far och mor var med så blev det några extra stopp vid ett par hus av obefintligt värde för dagens omvärld, men som har en stark historisk koppling till släkten.

Ute på Närkeslätten ligger Vekhyttan. Strax innan Vekhyttan finns det en grusvägskorsning där det står ett stort gammalt träd och vad som idag ser ut som ett skjul. Där är min farfarsfar född på 1800-talet. Idag använder de “huset” till hästarna som kan gå in där och få skydd för väder och vind när de också kan tugga i sig lite hö. Det blir smått omöjligt att se hur de bodde 7-8 personer här. Men det var som det var på den tiden och medlen var små. Antar att de var glada för att ha tak över huvudet.

Efter det bar det av tillbaka mot Mullhyttan där vi for upp i skogen och hamnade vid Limstensgruvorna. Ett häftigt ställe där det blev mera kaffe och medhavd macka. En naturupplevelse där “de gamla” stundtals fick slita lite, men där de enligt egen utsago inte hade något emot det.

Sen blev det Degerfors – själva urplatsen för de levande gamla i släkten. Mera kaffe och macka, nu vid Sveafallen. En plats som jag inte besökt sedan jag och farmor cyklade hit på något sommarlov för allt för längesen. En häftig plats med en natur som utmanar både historiska funderingar som rent fysiskt. Efter fika så ville jag och Linda ta en titt på en annan del av området medan de gamla gick tillbaka till bilen. Det var ett klokt beslut kan man säga nu när man vet hur det slutade.

Inet nog med att det var brant, rotigt och mycket sten när man skulle klättra upp på baksidan av Domedagsstupet. Det var högt när man kom upp – hoppas nån bild i galleriet kan ge er känslan av det. Vi följde en markerad led som skulle ta oss vidare. Men sen gick något galet, för vi hittade inte längre några markeringar. Vi måste ha svängt av nånstans utan att vi egentligen hade koll på var vi skulle. Linda påstod att vi var vilse, men det är något jag sällan blir sådär. Jag har något slags förmåga att veta var jag ska utan att egentligen veta. Ibland är det faktiskt lite läskigt när man säger “ditåt” och så kommer man rätt. Det har hänt både en och flera gånger. Så också denna gång. Istället för att vara “vilse” så sa jag bara att “Nä, vilse är vi inte. Vi måste bara omorientera oss lite”. Då det är ett naturreservat så rörs ju inte skogen i onödan, så det var lite snårigt innan vi kom fram på vägen igen och kunde gå för att möta upp de gamla igen.

De avslutande etappen gick genom Degerfors och upp till Strömtorp där mor har sitt ursprung. Vi åkte och tittade till stugan där morfar föddes – samma där med storleken och antal boende när det begav sig. Man förstår inte riktigt hur det gick ihop…men det fanns väl inte så mycket att välja på antar jag. Man kan inte undgå att bli lite ödmjuk inför det, att vi trots allt har det väldigt bra även detta konstiga år.

Vi passerade även huset där mormor och morfar bodde när jag var barn, vidare upp till “Ivan i Åsen”, förbi Jacobs Loge och genom skogen innan vi träffade E18 igen i höjd med Linnebäck.

Det blev 25 mil, men när man är mitt i det så känns det inte jobbigt alls. Att köra 25 mil från typ Göteborg och hem är bra mycket jobbigare.

Enligt rapporter från initierade källor så tyckte folket i följebilen att det var en bra dag och att det även smög sig in en informell anmälan om deltagande även vid framtida Värmlandsäventyr. Kul tycker jag!

Det här är vad vi fick med oss i bilder från den här turen som även denna gång var en dag i full harmoni!

Kommentera

%d bloggare gillar detta: